Med ambitionen att vara lite extra här och nu gav jag mig ut på stan för att skåda mammakorvar. Mammavasadu kanske dem av er som inte har samma finger på samtidens storstadspuls som jag undrar. Det är en iögonfallande lång dunjacka som enligt uppgift främst bärs av unga småbarnsmammor. Själva termen ”mammakorv” lanserades i en nedsättande krönika i Svenska Dagbladet. Sedan har den hyllats och hånats fram och tillbaka flera gånger i spalterna enligt den tyckonomiska ringdansens alla regler. Och nu är det min tur. Jag kliver av bussen vid Domkyrkan och börjar spana. Utmärkt ställe att göra ett stickprov på den genomsnittlige göteborgarens klädstil.
Men två saker händer. För det första ser jag exakt en mammakorv under min promenad längs Kungsgatan. En enda. Det får mig att misstänka att mammakorven precis som ”soft girls” mest var en lätt kvinnofientlig skribenthjärnfjärt. För det andra får jag syn på mig själv i ett skyltfönsters spegelbild. Jag bär en militärjacka av samma modell Sylvester Stallone hade i filmen First Blood. Den köptes när min 40-årskris var inne i sitt mest desperata läge. För tolv år sedan. Jag bär en fleecetröja som ärligt talat luktar lite illa men det är kallt ute. Min mössa som jag trodde skulle få mig att se ut lite som en cool taxichaffis i New York på 70-talet får mig mest att se ut som en vandrande nappflaska.
Varför kan inte folk vara klädintresserade i tysthet?
Det finns tre anledningar till att jag ser ut som jag gör. Snålhet, lathet och att jag trots allt har någon form av värdighet, hur märkligt det än kan låta med tanke på min sover-under-en-bro-uppenbarelse. Ta till exempel det här med att byxmodet för män under hela 2000-talet ärligt talat har varit helt groteskt. Först var det skinny jeans som fick horder av trinda hipsters att se ut som om de bar trikå. Sen var herrbyxor under väldigt lång tid för korta. Tur att klimathotet suddade ut det där med årstider så inte alltför många balla fräckingar förfrös sina vrister. I skrivande stund är jeans så häpnadsväckande vida att det inte bara går att gömma pallade äpplen där. Man kan rycka upp hela jädra trädet och köra ner. Ni fattar ju. Inte ens om jag hade velat vara moderiktig hade jag kunnat delta i det racet eftersom jag hellre är ohipp än ful.
Vem är jag att yttra mig om stil egentligen?
Så där sprack den där vinkeln till en lagom syrlig text.
Men vänta. Jag kom på en ny. Är inte människor som är lite extra intresserade av mode och stil ofta precis lika intresserade av att anmärka på hur andra är klädda som de är av att själva bära kläderna de är så stolta över?
Varför kan inte folk vara klädintresserade i tysthet? Varför kan de inte titta sig i spegeln och gotta sig åt sin bröstfickenäsduks käcka vinkel och vara nöjda med det?
Du som går där i oklanderlig frisyr och skräddarsydd kostym. Som har koll på vilken färg det ska vara på skorna just denna årstid. Det finns regler kring det har jag förstått. Man har aldrig svarta skor efter att tranorna har landat vid Hornborgasjön eller något liknande. Som bär en rock jag tidigare bara sett på bild i en tidning, som kostar fyrahundra kronor, på ett språk jag inte förstår. Som har ett jättedyrt skärp som inte syns för det är förbjudet när man bär kostym. Du ser helt fantastisk ut. Du är en fröjd att skåda! Hatten eller i mitt fall mössan som ser lite grann ut som en kondom av för dig. En sak till. Knip käft. Innan du uttalar dig nedsättande om min eller någon annans stil (eller brist på) kanske du ska gå några mil i mina för extrem plattfot specialanpassade skor? Eller varför inte en mammakorv?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
