Dront.
Dront. Bild: GP Arkiv

Därför avslutas varje kåseri med ”Tallyho”

Vem vill bli ovän med sina läsare?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ibland får jag frågan om varför jag avslutar varje kåseri med ”Tallyho!”. Det kan man undra. Jag spolade faktiskt en gång det där avskedsordet, men då hörde läsare av sig och krävde att Tallyho:et skulle vara kvar.

Och vilken kåsör vill göra sig ovän med sina läsare? Det fick återkomma.

Var kommer då själva uttrycket ifrån? Om man slår upp ”tallyho” i Svenska akademiens ordböcker får man en motfråga: Menade du vallmo? Eller talla. I akademiens ordbok (SAOB) frågar de om jag menade talg-ho.

Det senare är en ho avsedd för beredning av talg. Där finns också ett intressant uttryck först noterat år 1880: ”Han snor runt som en hund i en talgho.”

ANNONS

Nåväl, jag vet att uttrycket kommer från Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront

en dront har jag skjutit med luntlåsgevär.

Förekom för övrigt i På spåret häromveckan.

Uttrycket användes vid rävjakter i England när man upptäckt ett byte. (Och här får vi samtidigt en förklaring på en fråga som ingen läsare ställt: varför har du en räv i din kåserivinjett?).

En gång i tiden, 1880 någonting, införde jag dronten som symbol för Världens gångsidan. Samtidigt började jag skriva kåserier och så startade Tallyhoandet i dessa spalter.

Jag kan på ett naturligt sätt spinna vidare på detta ämne. Ni vet, ibland letar man efter en bok man vet ska finnas någonstans. Men, nej den är borta. Å andra sidan dyker det ofta upp en annan bok i stället. Ofta en som man inte visste att man hade.

Ganska nyligen hittade jag faktiskt en sådan bok. ”A Dodo at Oxford” hette den. Med underrubriken: ”The unreliable account of a student and his pet dodo”. Dodo på engelska betyder dront.

Dronten har ett genomträngande läte och ägaren kastar sin hatt över den för att få tyst på fågeln.

År 2008 hittades en dagbok i ett antikvariat i Oxford. Den var skriven för trehundra år sedan av en student som hade ett ovanligt sällskapsdjur.

ANNONS

Det var en dront, den numera utrotade fågeln som en gång levde på Mauritius. Den anonyme dagsboksförfattaren beskriver i detalj hur fågeln uppför sig. Han vet att den är sällsynt men inte att den antagligen är det allra sista levande exemplaret.

Varje sida i dagboken, publicerad 1695, är avfotograferade med kommentarer. Man får lära sig en del om livet i Oxford i slutet av 1600-talet. Och om hur en dront uppförde sig.

Den stökar hela tiden till studentrummet där den vistas i hemlighet. Författaren är orolig för att bli vräkt om den upptäcks av hyresvärden.

Dronten har ett genomträngande läte och ägaren kastar sin hatt över den för att få tyst på fågeln. Den kan då stå helt still i uppemot en timme tills hatten avlägsnas.

Studenten får hjälp med att transkribera drontens läte till noter. Därför vet vi idag ungefär hur en dront lät.

Dronten får utstå olika tester. Ägaren försöker skrämma den på olika sätt men fågeln förblir helt lugn. Slutsats: den är helt orädd eller också mycket korkad.

Här noteras fågelns vikt, längd, höjd och vad den äter: en groda, äpplen (många), bröd, hallonsylt, ägg, senapssås, ål, svamp, smör, skalbagge, ett stearinljus, stenar. Den är alltid hungrig.

ANNONS

Studenten undersöker om dodon skulle känna igen sig i en spegel. Den slogs sönder med näbben.

Allehanda experiment utförs. Studenten går in i rummet med ansiktet dolt bakom en scarf. Dodon känner igen honom.

Så klädde han sig i en annan mans kläder, blev åter igenkänd. Tog på sig lösskägg. Igenkänd. Tog på sig en björnkostym, dodon blev ställd en stund men kände sedan igen honom.

En bekant, Mr Sawyer, tog på sig dodoägarens kläder, blev ignorerad.

Tog på sig kvinnokläder och en peruk. Då retirerade dodon in i ett mörkt hörn. Mr Flay sa att inget är bevisat. Fågeln flydde på grund av människans galenskap.

Studenten gör med stor möda en skiss över dodons rörelser i lägenheten från sex på morgonen till middagstid. De gör dagliga promenader och allt är frid och fröjd. Till den 18 maj, en fredag.

Dodon är borta. Stulen! Studenten och Mr Sawyer hörde den i gränden och sprang ut. Två två tjuvar sprang nedför Brasenose lane. Stoppa tjuven!

In på Broad street, en drontkidnappare fälldes men den andre som höll i säcken fortsatte. Till slut slängde han säcken vid Broken Hayes.

Dodon låg i sin korg hela nästa dag. Åt inget. Den var i dåligt skick, tappade fjädrarna. Fick fransk konjak. Repade sig något.

ANNONS

Studenten blev erbjuden stor summa för fågeln men tackade nej. Han beslöt sig för att försöka hitta ett skepp till Mauritius och återbörda dodon till dess rätta miljö.

Där slutar dagboken.

Den tryckta upplagan innehåller mycket information om livet i Oxford på denna tiden med många illustrationer och kartor över staden.

Det visar sig att alltihop är en fejk. Hela dagboken är rekonstruerad efter hur böcker såg ut på den tiden.

Det enda sanna är att det sista levande exemplaret av den utrotade dronten faktiskt fanns på universitetet i Oxford. Den stoppades upp och bevarades fram till någon gång på 1800-talet då den skulle rengöras men fattade eld och gick upp i rök.

En helt äkta dedikation i boken visar att jag fått den av den nuvarande VG-redaktören Kristian Wedel och dennes föregångare Anders Hansson.

Tack i efterskott!

Talg-ho på er!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS