Det började bra. 1966 köpte vi en Volkswagen 1957 från Scania-bilar på avbetalning för 1 852 kronor. Vi betalade 113 kronor i månaden i nio månader och 114 kronor den tionde. Det var mycket pengar, jag tjänade 800 i månaden och hyran för enrummaren på Carl Grimbergsgatan var 57 kronor. Men Folkvagnen var ljusblå och gick utan bekymmer. Bortsett från att Scania-bilar tankat den så lite att jag fick motorstopp på Göta Älvbron i rusningstrafiken och satt och läste instruktionsboken om var reglaget till reservtanken kunde sitta mitt i en störtsjö av tutande bilar och klingande spårvagnar.
Vi överlevde och köpte en ny bil. Men eftersom ersättningen från försäkringsbolaget var skral, fick det bli en än ännu äldre PV.
Och så var det förstås det att ratten lossnade. Jag var på väg hem från jobbet på Eric T. Fresk AB i Västra Frölunda. Jag skulle sätta mig till rätta i sätet och tog tag i ratten. Då kom rattstången upp ur röret den satt i. Det gick inte att styra. Det var förvånande. Jag körde inte fort och stannade till och kom på att det bara var att trycka ner ratten igen så blev ekipaget styrbart. Det gällde att hålla rattrycket nere (Uppe?) medan jag körde till verkstaden.
Nej, de allvarliga bekymren började när jag skulle manifestera att jag hade börjat jobba på annonsbyrå. Den hette Eco. Manifestationen tog sig form av en BMC 1100 från 1965 för 5 700 kronor.
Den var formgiven av Pininfarina, hade luftfjädring, tvärställd motor och framhjulsdrift, allt nyheter för den engelska ingenjörsvetenskapen. Allt gick oupphörligt sönder. Det blev väldigt dyrt. Den var också ljusblå.
För övrigt har jag förträngt den.
Nästa bil var en Triumph 1300 från 1967. För 8 800 kronor. Den köpte vi 1969. Jag hade börjat jobba på Stendahls. Den hade träpaneler på instrumentbrädan och i framdörrarna och var vit och vacker. Men också den var gjord i England.
Ingenjörsvetenskapen där hade fortfarande inte kommit underfund med någonting. Den förlorade 80 procent av sitt värde på 14 månader. Den var genomusel.
Efter mängder av dyra verkstadsbesök gav jag upp och köpte en Volvo PV av 1963 års modell hos Kongahälla Bilcity för 4 700 kronor. Jag lämnade Triumphen som delbetalning för 1 500 kronor.
PV:n var svart och bra och fungerade oklanderligt ända tills en taxichaufför förkortade den med en halv meter när vi stod i Allén och väntade på grönt ljus vid Avenyn.
Vi överlevde och köpte en ny bil. Men eftersom ersättningen från försäkringsbolaget var skral, fick det bli en än ännu äldre PV. Den kostade 1 900 och var från 1960. Vi hämtade den i december -71. Och vi tänkte bara köra den till sommaren, för vi funderade på att emigrera till Kanada.
Jag har ingen erinran mot den.
Och i augusti 1971 köpte vi en Rambler American 1962 av Birchwood Motors i Winnipeg. Den hade soffa fram och treväxlad rattväxel. Vi köpte den trots att immigrationsmyndigheten å det bestämdaste avrådde oss att köpa bil. Men vi brydde oss inte.
Det var den bästa bil jag ägt, den kostade 890 dollar och vi sålde den ett år senare för 1 150 dollar. Jag fyllde på olja en gång och det var allt.
Det var förvånande att när det varit minus 30 grader över natten, och man körde till jobbet på morgonen så förblev däcken platta på den del de vilat på tills friktionsvärmen tinat upp dem. Man skumpade i väg och i filen bredvid på Main Street skumpade andra personer upp och ner. Oftast inte i takt.
Väl hemma igen fick jag jobb på Edsel Reklam och vi köpte en vit Volvo Amazon 1966 för 7 200 kronor, 3 200 på avbetalning. Egendomligt nog var mätarställningen på den sju år gamla bilen 183 mil. Förklaringen var nog att vägmätaren bara gick till 9 999 mil och sedan började om igen.
Och sedan bytte vi till leasingbilar som man hade i två år och sedan lämnade tillbaka igen efter substantiella löneavdrag. Men det var det värt.
En Opel Kadett tappade för all del ett bakhjul på Viktor Rydbergsgatan, men det gjorde ingenting för den var så lätt i bakvagnen att den gick att köra på tre hjul. Och efter att den blivit stulen, lät jag installera en strömbrytare som kortslöt tändningen. Och naturligtvis glömde jag bort det, och kom inte på varför den inte startade och fick skicka efter bärgning. Ack ja.
Och någon gång var det en Volvo 245 som vägrade att starta när det var dimmigt. Det var inte sällan dimmigt. Den stod alltid på verkstad för felsökning men felet hittades aldrig. En gång i Norge hade vi övernattat ensamma uppe vid Tungestølen. På morgonen var det dimmigt. Bilfan startade inte.
Och inte en bil, inte en människa någonstans, kallt var det, vi misströstade. Som sänd från ovan kom så en van ur dimman, körd av en amerikan. Han var orimligt hjälpsam och bogserade Volvon runt, runt, varv efter varv, på den tomma parkeringen. Jag släpade efter med tvåans växel ilagd. Efter 50 varv tutade jag på honom att stanna, han gjorde det, frågade vad som stod på, och jag svarade att det var meningslöst.” No choice”, sa han och körde igen.
Det tog en halvtimmas bogserande innan eländet gick i gång. Säkert hundra varv.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
