”Nu är jag pank och fågelfri, men tänker dock ej klaga”. Ur Tiggarstudenten med musik av Carl Millöcker. Ett av Jussis många glansnummer.
Fågelfri, det är vår uppfattning om fåglarna. Bekymmerslöst flyger de under himmelen och behöver inte oroa sig för morgondagen. Det är en gammal åsikt: ”Se(n) på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem.” Bibeln, Matteus 6:26 (1917 års översättning).
Men det är nog knackigt ibland för fåglarna också; när februarikölden bränner och födan är knapp vid fågelbordet, eftersom solrosfröna blivit så ohemult dyra att de ransoneras av den himmelske fadern, eller vem det nu råkar vara som utfodrar dem.
Betraktade från vår jordbundna tillvaro ter de sig fria och obekymrade. Vi är nog en aning avundsjuka på dem. De lyfter och lämnar oss kvar här nere, tunga och saktfärdiga. De är utvecklade ur dinosaurierna, som först blev befjädrade för att skydda mot kyla, och fjädrarna gav med evolutionens hjälp upphov till flygförmågan. Någon trädlevande art började glidflyga mellan träden och sedan tog det inte många miljoner år innan det flögs friskt.
När vi själva väl lärt oss att flyga, var det med inte med lätthet, utan ansträngt och med buller och brak, och med en smygande känsla av att det här kommer aldrig att gå bra.
Fåglar flyger väldigt olika. Ibland kan man känna igen dem bara på deras flykt.
Duvor flyger i vågor, de tar några vingslag och stiger, håller vingarna intill kroppen och faller. Så håller de på, en jämn vågrörelse. Det smattrar om dem när de lyfter från marken, vingarna slår i varandra och det smäller. Ringduvorna skräms när de lyfter, med knallar som från en k-pist. Men har de bråttom så flyger de nog inte energibesparande vågigt.
Starar flyger som B18. Vilket kanske kräver en förklaring; det var ett tvåmotorigt svenskt bomb- och spaningsflygplan som konstruerades i slutet av 1930-talet, och var det sista renodlade svenska bombplanet. Det provflög första gången 1942. Jag har bara sett det flyga på film. Det flög snabbt och tungt, på något sätt oemotståndligt, som starar.
Änder flyger på något sätt andäktigt, andlöst, andante, som om nästa vingslag är det sista de mäktar med.
Tänker man på fåglars flykt är det ju svalornas ekvilibristik som slår en. Man ser dem först någon dag i maj, några få som jagar i ofattbara manövrer, vändningar i snabba kast som om de kunde trotsa naturlagarna.
Så kommer då juni och tornseglarna. Svalornas flykt blir tung och trög i jämförelse. Seglarna är så mycket gracilare, de vänder så mycket kvickare, är så mycket mera akrobatiska. De är extremt anpassade till sitt liv i luften. Efter att de blivit flygga är de luftburna tills de häckar första gången. Det tar två till tre år!
Änder flyger på något sätt andäktigt, andlöst, andante, som om nästa vingslag är det sista de mäktar med.
Korpar har jag sett flyga upp och ner, bara en kort stund i någon slags kärleksförklaring, men i alla fall. De håller till i någon bergsbrant i Flodatrakten och på våren har de flyguppvisningar över Stenkullen.
Småfåglar, som talgoxar, blåmesar och pilfinkar, flyger på något sätt alltid som om livet stod på spel, fort till närmsta buskage, där de försvinner in och är trygga. Och för deras del är det väl så; livet står alltid på spel.
Hackspettar och gröngölingar flyger också i vågor som duvorna.
Örnar har jag sett många, men bara på hög höjd, vi var i Tjeggelvas för att paddla, men för att ta oss över den stora sjön, tog vi hjälp av en ortsbo som forslade över oss och kanoterna med motorbåt. Han pekade i skyn på små prickar som red på termiken och sa: havsörn. Han pekade åt en annat håll och sa: havsörn. Han sa det igen. Vi såg många.
Gäss, svanar och tranor flyger i formation när de flyttar. De gör det för att dra nytta av fågeln som flyger framför, det går åt mindre energi att flyga bakom någon annan, det bildas en uppåtgående luftström efter den framförvarande fågelns vingar. Och de är rättvisa nog med att bytas av med att ligga först.
Skator flyger lätt och obekymrat. De flaxar och far och svänger och verkar lättare än luften de vistas i.
Kråkor är tunga flygare, de skall någonstans och är målmedvetna om att komma fram så fort det går.
Skrämda koltrastar flyger himmelsskriande och huvudlöst rakt in i hasselsnåren och ut igen på andra sidan efter att ha manövrerat igenom en skrälldus av kvistar och grenar med millimeterprecision. Man blir förvånad över hur de kan hinna med att tänka på allt som är i vägen och undvika det.
Rödhakar flyger inte långt, de håller till i buskar och undervegetation, försynt och diskret. Förra sommaren hade deras häckning varit god, och det var ungfåglar överallt. När man krattade upp äpplen till fåren såg de intresserat på från en meters håll. De var trevligt sällskap, men man varnade dem för katten, och från den höll de sig turligt nog borta.
Fast en del rödhakar flyttar till Medelhavet och Nordafrika, då får de minsann flyga. Flyttningen kan ta 36 dagar.
Det är något poetiskt med fåglarnas flykt.
Och det är rätt egendomligt att fåglar alls finns.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
