Unga göteborgare cirka år 1910.
Unga göteborgare cirka år 1910. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Lars-Gunnar Andersson: Andra generationens invandrare skapade göteborgskan

Det är la änna inte så konstigt.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Göteborg har firat 400-årsjubileum, men Göteborgsdialekten är betydligt yngre. Med stadsprivilegierna följde varken en grammatikbok eller ett lexikon. Så, hur och när skapades dialekten?

Sannolikt växte dialekten fram för 100–150 år sedan, alltså under de sista decennierna på 1800-talet och de första på 1900-talet. Detta skedde som ett led i den snabba industrialisering och urbanisering som ägde rum under dessa år, inte minst i Göteborg. Men hur gick det till i detalj?

Om språkvetenskap hade varit kemi, hade man kunnat ställa frågan så här: Vad får man för språk om man tar tre mått västgötar, två mått bohusläningar, ett mått hallänningar, ett knippe smålänningar och några dalslänningar, placerar dem i några nybyggda kvarter och låter dem umgås och samtala?

ANNONS

I nästa steg föds det barn i kvarteren som varken blir västgötar eller smålänningar utan göteborgare. Det är hos dessa, andra generationens invandrarbarn, som dialekten växer fram och mejslas ut till det vi känner som göteborgska.

En ofrånkomlig fråga är förstås hur folk talade i staden innan göteborgskan etablerats. Det rimliga svaret är att det var en salig blandning av svenska dialekter och utländska språk (tyska, nederländska, engelska och franska). Människor kommunicerade så gott de kunde, men det växte inte fram några enhetliga mönster som lade grunden till en dialekt.

Så hur gick det då till när göteborgskan skapades? Industrier och företag etablerades. Människor (både ensamstående och familjer) flyttade in till staden för att arbeta. Det byggdes hus, kvarter och hela stadsdelar för den växande befolkningen, till exempel Gårda, Annedal, Landala, Masthugget och Lindholmen. Det typiska var stadsdelar med landshövdingehus (en våning i sten och två i trä), en dasslänga på gården och en vattenkran i köket.

Många göteborgare är barn, barnbarn eller barnbarnsbarn till dem som flyttade in till de här stadsdelarna. Jag kan exemplifiera med min egen, föga originella, bakgrund.

Farmor och farfar flyttade från södra Bohuslän till en lägenhet i Vegastan på 1890-talet. Rimligtvis talade de en typ av bohuslänska sinsemellan. Tillsammans med grannarna i huset fick de anpassa språket en aning för att också västgötar, hallänningar och andra skulle begripa.

ANNONS

Mormor och morfar flyttade till i lägenhet i Landala runt sekelskiftet 1900. De kom från Borås- respektive Skaratrakten och talade förstås sina respektive varianter av västgötska sinsemellan, men anpassade språket i kontakter med grannarna.

Mina föräldrar, födda under första decenniet på 1900-talet, växte emellertid inte upp med bohuslänska eller västgötska. Deras modersmål blev göteborgska. Inte föräldrarnas dialekt alltså, utan grannskapets. Många göteborgare har en snarlik bakgrund.

Det var ofta stora familjer i små lägenheter i de här stadsdelarna. En sexbarnsfamilj i en etta var inget ovanligt. Det rymdes många människor i varje trappuppgång och på varje gård. Man möttes på väg till och från dassen eller i brygghuset, dåtidens tvättstuga. De mänskliga mötena och meningsutbytena var fler än i dagens trappuppgångar.

De barn som växte upp i början på 1900-talet lekte med jämnåriga i grannskapet. De språkliga utbytena var lokala – ingen radio, ingen tv, inga mobiltelefoner.

Vi återvänder till jämförelsen med kemiexperiment. Vissa saker i göteborgskan är förutsägbara. Att kort i uttalas som e (fisk/fesk, lille/lelle, visp/vesp) beror på att i princip alla som flyttade in till Göteborg hade med sig detta drag typiskt för Sydvästsverige. Småorden la ’väl’ och änna ’liksom, riktigt’ är också allmänt västsvenska. Att vi ofta säger denna (här) stolen i stället för den här stolen har samma förklaring. Det som är gemensamt för omgivande dialekter blir en del av göteborgskan.

ANNONS

De som talade den framväxande stadsdialekten markerade att de varken var lantisar eller borgare.

Språkliga drag som bara finns i vissa omgivande dialekter lyckas däremot som regel inte få fäste i stadsdialekten. I bohuslänska och halländska kan p, t, k uttalas som b, d, g mellan vokaler (pipa/piba, båten/båden, kaka/kaga). Den uttalsregeln ser vi inga spår av i göteborgskan. Inte heller den västgötska specialiteten att använda både bakre och främre r som i Röra, döRRa, alltså initialt och dubbeltecknat. Dialekterna runtom stan uttalar kläder och väder som klär och vär. Inga spår av detta i göteborgskan.

Tumregeln är att det som är gemensamt för omgivande dialekter får ta plats i stadsdialekten, medan udda drag utesluts. Det finns emellertid undantag. Det klaraste exemplet är tjockt l-ljud, som i guL och gLa. Detta l-uttal finns runtom Göteborg, och nio av tio inflyttare måste ha haft det med sig i sitt språkliga bagage. Några tusen människor flyttade till Göteborg varje år runt sekelskiftet 1900, och de gör sig av med sina tjocka l. Och så sker, märkligt nog, år efter år. Det finns bara en rimlig förklaring: uttalet med tjockt l ansågs lantligt och osofistikerat. Det är den attityden som ligger bakom.

Attityder spelar ofta (eller alltid) en roll i språkförändringen. Det finns ett intressant citat i ett manuskript från 1922–23 av K. A. Fagerlind. Titeln på manuset är tankeväckande: Göteborgsmålet, särskilt med hänsyn till vulgärspråket. Det blev aldrig publicerat.

ANNONS

Fagerlind uttrycker sig så här om det nybildade u-aktiga uttalet av långt ö i ord som fröken, köpa och lönen, ett uttal som kan beskrivas som frûken, tjûpa och lûnen:

”Orsakerna till utvecklingen ø > û torde väl huvudsakligen vara av mera inre natur: befolkningens psyke, som reagerar mot både det bondska och det överklassiga, och som visar benägenhet att i många fall skärpa och markera uttalsegendomligheter liksom andra yttre karakteristika, som skänka ifrågavarande befolkningslager dess särprägel och ge dess yttre uppträdande relief både uppåt och neråt.”

Det är inte så vi skulle uttrycka oss i dag, men innehållsmässigt är det fortfarande relevant. De som talade den framväxande stadsdialekten markerade att de varken var lantisar eller borgare. De markerade en annan identitet – som stadsbor och enkelt folk.

En språklig identitet att förvalta.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS