Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"För mig är det jätteviktigt att vi litauer inte glömmer våra traditioner, och att barn får möjlighet att lära sig sitt modersmål – inte minst för att kunna hålla kontakten med släktingar hemma i Litauen", säger Vaida Urboniene, som varit ordförande i litauisk-svenska kulturföreningen i Göteborg ända sedan starten våren 2010. Bild: Lars Hjertberg

Vaida tänker ta ton för sitt forna hemland

Vaida Urbonienes örhängen med bärnsten från den litauiska kusten fångar två av hennes huvudintressen: skönheten i konsten och de starka banden till hemlandet.
På måndag kväll sjunger litauer över hela världen för sitt land och sin historia.

Vaida gillar att ha många bollar i luften. Att stå mitt i bruset, se saker och ting hända och själv styrkas av gruppens glädje och gemenskap. Som på måndagskvällen den 6 juli till exempel.

– Nu blir det elfte året i rad som vi träffas i Göteborg, firar kröningen av kung Mindaugas år 1253, och sjunger nationalsången tillsammans, säger Vaida och fortsätter:

– Hemma i Litauen sjunger man klockan 21, här i Sverige motsvarar det kl 20 – det känns fint att veta att litauer samtidigt på olika håll över hela världen samlas för att sjunga och umgås.

Etablerad tradition

Efter några första famlande försök vid Poseidon på Götaplatsen har traditionen på senare år kommit att etablera sig utanför Göteborgsoperan.

– En del reser ganska långt för att vara med. Som mest har vi nog varit ett femtiotal. Men det är ju en lite svår tid. Mitt i semestern dessutom.

Egentligen var det långt ifrån självklart att Vaida och hennes familj skulle bryta upp för att bygga en framtid i Sverige.

– Vi hade det jättebra hemma i Silute, nära kusten och bara några mil söder om Klaipeda. Jag trivdes med mitt lärarjobb, men min man Dalius jobbade i Sverige i tremånadersperioder och våra barn ville att hela familjen skulle vara kunna vara tillsammans mycket oftare.

– Man kan helt klart säga att Elena och Paulius (i dag 29 och 27 år gamla) var inspiratörerna bakom flytten, och för sina barn vill man ju helst göra allt.

Bild: Lars Hjertberg
Bild: Lars Hjertberg

2007 flyttade familjen äntligen in i en lägenhet i Hisings Backa. Dalius fortsatte med sina uppdrag i byggbranschen medan resten av familjen försökte hitta en plattform i sitt nya hemland.

– Vi visste ju att vi alltid kunde åka tillbaka om det inte skulle fungera. Vi behöll till och med lägenheten hemma i Silute, och jag tänkte för mig själv att vi skulle ge Sverige två år – kändes det inte bra då skulle vi återvända.

– Men efter två år hade vi börjat rota oss. Då tänkte jag i stället att det kanske kunde vara läge att flytta hem när barnen studerat färdigt. Men när den dagen kom hade jag fått många jättebra vänner här i Göteborg och ville verkligen stanna, säger Vaida.

Viktig pusselbit

Jobbet som förskollärare utgjorde en viktig pusselbit, och med familjens flytt till ett eget hus i Gråbo blev större delen av bilden komplett. Trädgårdsarbetet, biodlingen, hunden och katten – allt föll liksom på plats.

Men utan engagemanget i den litauisk-svenska kulturföreningen hade det nog ändå känts som något skavt och saknats.

– När vi kom hit 2007 tyckte jag det var svårt att hitta andra litauer. Efter ett tag började gå till den rysk-svenska kulturföreningen och mötte några med liknande bakgrund. Efterhand blev vi fler och började träffas hemma hos varandra, så småningom var vi ett trettiotal och i maj 2010 bildade vi vår egen litauisk-svenska kulturförening.

Att föreningsmänniskan Vaida skulle ta på sig ordföranderollen överraskade knappast någon, men att hon ännu efter tio år fortfarande skulle ha både geist och gnista kvar kan möjligen förvåna.

– I dag är vi 54 medlemmar. Cirka 30 av dem kommer nästan alltid, och har vi till exempel besök av en känd litauisk författare kan vi till och med bli ett hundratal.

Bild: Lars Hjertberg
Bild: Lars Hjertberg

Med ABF:s lokaler på Odinsgatan som bas träffas föreningens medlemmar regelbundet på lördagar. Från 11 till 17 arrangeras ett blandat utbud för olika åldrar och intressen. Vaida värnar särskilt om modersmålsundervisningen, och går också gärna in i rollen som bildlärare. Andra initiativ kommer och går; och Vaida har långtifrån slutat att drömma om nya satsningar.

– I september hoppas vi kunna starta en danskurs för barn, och så småningom skulle det vara roligt att ha en kör – om bara någon ville hålla i den, ler Vaida som emellanåt har svårt att få timmarna att räcka till.

Njuter konst och musik

I de stunder hon själv får rå sin tid vet hon inget bättre än att njuta av konst och musik. Som ung hemma i Litauen var hon själv en framgångsrik formgivare med kreativa talanger.

– När jag första gången kom till Göteborg slogs jag genast av den vackra arkitekturen och de gröna parkerna. Samtidigt var jag lite rädd för att flytta till en så stor stad.

Nu har den stora staden blivit Vaidas trygga hemstad. Nu vet hon att hon vill stanna, men också att hon varje dag kommer att vårda banden till det land, den bygd, där livet en gång startade. Mot den bakgrunden skimrar alltid ett par örhängen med litauisk bärnsten extra vackert.

Fotnot 1: På måndag, den 6 juli, firas kröningen av kung Mindaugas år 1253 – Litauens första och enda kung, om man bortser från Sigismund (1566-1632) som var kung över det samlade Sverige, Polen och Litauen.

Fotnot 2: Den litauiska nationalsången Tautiska giesmè, skrevs 1898 av doktor Vincas Kudirka. Tautiska giesmè kom att fungera som officiell nationalsång från 1919, men förbjöds under Sovjettiden 1940-1990.

Vaida Urboniene

Ålder: 51 år.

Familj: Gift med Dalius, vuxna barnen Elena och Paulius.

Yrke: Förskollärare, bildlärare och modersmålslärare.

Bor: Villa i Gråbo.

Fritidsintressen: Måla, läsa, trädgårdsarbete, biodling, promenader, naturen och havet.

Favoritmusik: Jag lyssnar på det mesta utom hårdrock. Gärna klassisk musik när jag målar.

Senast lästa bok: ”Petro Imperatoré” av Kristina Sabaliauskaité. En roman om skärningspunkten mellan västerländsk och österländsk kultur.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.