Varje människa bär på en historia. Ingela Nordvall hoppas att hennes livsresa ska kunna bli till glädje för någon som har tappat sugen och behöver inspiration till förändring.
–För att vinna något måste man våga – men det är sällan gratis, säger hon.
Så här var det. I höst för tre år sedan dog Ingelas make efter ett års sjukdom. De hade haft ett bra liv tillsammans.
–Min man var rolig och otroligt charmig. Men så här efteråt kan jag se att jag var väldigt anpasslig och fogade mig. Kanske älskade jag för mycket. Jag tog inga strider – men det är också en bekväm hållning för man slipper ju välja, säger hon eftertänksamt.
Den första tiden var tung. Efter 40 år i tvåsamhet hade Ingela svårt att ensam orientera sig i tillvaron.
–Jag blev tvungen att lära mig känna efter vad jag själv ville. Det var inte lätt efter så många år, men jag tänkte att nu är det min skyldighet att skaffa ett så bra liv som möjligt, säger hon.
Ganska snart fattade Ingela sitt första större beslut. Hon skulle skaffa hund. Men när hon väl hade bestämt sig för rasen cockerpoo var det som om orken tog slut och hon överlät åt kennelägaren att välja vilken av valparna i kullen hon skulle ta. Det blev ett bra val. Kasper har varit en perfekt kamrat på färden. Tillitsfull, nyfiken och en konstant källa till glädje.
En tid innan maken blev sjuk hade han och Ingela sålt båten och köpt en husbil, men snart orkade han inte köra den längre. För att ändå kunna fortsätta vara på vägarna tog Ingela körlektioner och lärde sig hantera den drygt sju meter långa husbilen – en förutsättning för nästa stora beslut i livet som ensamlevande. Det skulle bli en längre resa söderut. Där lockade inte minst värmen som lindrar den ryggvärk som har plågat Ingela iåratal.
–Jag frös så förfärligt och tänkte att inte en jäkla vinter till i Sverige. Jag var också lite rädd för att bli bitter, och förstod att jag måste ta tag i saker och ting. Mina vänner föreslog att jag skulle åka på charter, men jag har aldrig riktigt trivts med det sättet att resa. På en camping får man kontakt med människor på ett helt annat sätt, säger Ingela Nordvall.
Inte precis ”sagt och gjort”, för det var en del praktikaliteter som måste klaras upp först, men i oktober 2016 satt Ingela och hennes hundkompis i husbilen på färjan till Kiel. Resan var inte alltid enkel. På väg av från färjan hamnade hon i lastbilskön och blev tvungen att backa och vända det stora ekipaget ett antal gånger. På den första övernattningen fungerade inte värmen och i bergsmassivet Vogeserna hade hon matat in fel koordinater i gps:n och hittade inte campingen. Men hon klarade det, alldeles själv, och nådde till slut fram till en camping i Alicante.
–Jag hade tänkt köra runt en del i södra Spanien, men då var jag så trött. Jag trivdes, fick vänner och stannade kvar där i flera månader. Och så upptäckte jag att jag var värd att lära känna utan min man, säger Ingela Nordvall.
I ett hörn på väg till campingens toaletter stod en husvagn som Ingela passerade varje dag. Där bodde en engelsman. Han hejade och skojade och en dag frågade han Ingela om en date. Hon sade tack, men nej tack.
–Det här går aldrig, tänkte jag. Vi kommer från olika länder och från så olika miljöer. Men en dag rasslade det till i huvudet – vad är jag rädd för egentligen, och vad har jag att förlora? Nästa gång han undrade om vi skulle ta en kopp te svarade jag ja, berättar hon.
På den vägen är det. Tycke uppstod och förra säsongen övervintrade Ingela och engelsmannen tillsammans i Spanien. Men en sak är klar – i den nya relationen tänker Ingela inte överanpassa sig.
–Man måste skärskåda sig själv och inte skämmas för vem man är. Jag har nog inte haft så mycket självkänsla, men ändå tillräckligt mycket självförtroende för att klara av saker. Och man lever bara en gång, säger Ingela.
