Kanske har du någon gång funderat på vad du skulle ta med dig om du blir strandsatt på en öde ö under obestämd tid. Själv skulle jag ta med en ”Fredag”, som Robinson Kruse i Daniel Defoes berömda roman från 1719. ”Fredag” var en ”inföding” av manligt kön. Jag skulle nog överväga att lägga mig till med en kvinnlig ”Fredag” för att kunna skaffa en ”Måndag” och en ”Tisdag”. Med lite tur skulle ön blomstra efter några år. Med stenverktyg och lite flit skulle vi dessutom kunna bygga en flytande farkost och med dess hjälp förflytta oss en bit över de vidsträckta vattnen för att leta efter en ”Januari” och en ”Februari” till ”Måndag” och ”Tisdag”.
Vad är det som gör oss så härdiga? Vad är det för krafter som gör oss kapabla, eller ens villiga, att möta vardagens alla vedermödor under ganska besvärliga förhållanden? Jag och ”hela veckan” skulle ju få konkurrera med andra arter om föda. Vi skulle försöka överleva alla faror som lurar i den okända terrängen och i de farofyllda vattnen. Dessutom med risk för eget liv för att söka partners och hitta något att äta. Det är det som kallas evolution. På sitt sätt en ganska brutal historia, men likafullt ett av villkoren för vår överlevnad, åtminstone enligt Charles Darwin, den forskare som framlade övertygande belägg för att alla levande arter har utvecklats över tid från ett gemensamt ursprung genom den process som han kallade ”det naturliga urvalet”.
Mot denna obevekliga bild av vår tidiga historia vill jag ställa den norske filosofen Harald Ofstads syn på hur människans utvecklats och därigenom förändrat evolutionens villkor. Han hävdade att människan är det enda djur som kan prioritera svaghet. Med denna reflektion försökte Ofstad undanta människan från den lika brutala som oundgängliga princip som reglerar naturens ordning enligt Charles Darwin och andra utvecklingsfilosofer.
Visst känns Ofstads påpekande mer humant, särskilt när julen står för dörren. Men är det så? Är vi människor humana? Har vi alls utvecklats ur evolutionär synpunkt?
Mer än 99 procent av alla arter som funnits på jorden har försvunnit och åtminstone vid fem tillfällen genom rena massutdöenden. En del pessimister menar att vi, mänskligheten, nu medverkar aktivt till det ”6:e utdöendet” genom att arter fortsätter försvinna. Ett ryggradsdjur försvinner var nionde månad, 40-100 växter, mikroorganismer och ryggradslösa djur varje dag. Bland människorna grasserar våldet urskillningslöst, i hemmen, på gatorna och i regelrätta krig. Bakom nästa hörn i nutidshistorian väntar klimatkris. Det lackar mot jul – en jul i pandemins tecken.
Ofstads ord stämmer till eftertanke. Är människan verkligen kapabel att prioritera svaghet? Är verkligen moralen starkare än de djupa drifter som driver tesen om det naturliga urvalet. Ibland tvivlar jag när jag ser människor som inte bryr sig om andras belägenhet, när några fruktar för sina liv. Att värna de svaga i omtanke och hänsyn för allas rätt till liv ter sig inte särskilt sannolikt när 99 procent av alla andra arter utrotats, även om vi människor inte svarat för hela denna förintelse.
I år är förutsättningarna för en annorlunda jul större än någonsin. Under en kort period kan vi ju testa hur det känns när man prioriterar dem vars liv är lika mycket värt, men som saknar vapen att försvara sina liv med. Oaktat julens religiösa innebörd kan födelsen av sann kärlek och omtanke vara det frö som får gro sisådär 2000 år. Kanske blir människans hjärna då lika kapabel till att värna de utsatta som att utrota liv.
