Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Jultraditionerna lever kvar som en påminnelse om vårt behov av gemenskap, glädje och trygghet", skriver vardagskrönikören Gerd Riccius inför den kommande julhelgen. Bild: Henrik Montgomery, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Våra jultraditioner utgör en samlande symbol

Gerd Riccius blickar framåt mot den stundande julhelgen: "Kulturell konsensus i fråga om normer, seder och värderingar är oundgänglig för ett lands stabilitet och sammanhållning. Som nationellt samlande symbol fyller därför våra traditioner sin kanske viktigaste funktion", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Även om julens ursprungliga religiösa budskap kvävts i kommersialismens förföriska famntag, lever våra jultraditioner kvar som en påminnelse om vårt behov av gemenskap, glädje och trygghet. Ytterst handlar julens seder om kampen mellan gott och ont och om ljusets seger över mörkret.

Torrvedsblossen i slädarna på väg till julottan liksom ljusen i jul- och adventstid ansågs allmänt vara ett värn mot onda makter men symboliserar också vår tro på godhet och kärlek.

Den första svenska adventsljusstaken finner vi på Ersta Diakonissanstalt i Stockholm på 1870-talet. Adventsstjärnan i fönstret och adventskalendern introduceras i Sverige på 1930-talet.

Lucia, hoppets symbol, är ljusbärerskan in persona. Den första dokumentationen härrör från 1762; en lucia försedd med änglavingar och med fläsk och brännvin på brickan. Konstnären Fritz von Dardel, svärson på slottet Koberg, gift med Augusta Charlotta Silfverskiöld, har i en teckning från 13 december 1848 förevigat ett luciatåg på svärföräldrarnas slott. Traditionen var ursprungligen västsvensk och först på 1900-talet nåddes Stockholm av luciafirandet. Kopplingen till Sankta Lucia, som år 304 ljöt martyrdöden i Syrakusa på Sicilien, är en sentida 1900-talskonstruktion.

I Lucias sällskap fanns förr en skräckinjagande djävulsfigur, Krampus, som alltjämt är aktuell i Mellaneuropa. Han skulle ge vanartiga barn smisk med riset eller till och med ta dem med sig till helvetet. Ur denna gestalt utvecklades sedan julbocken, även han försedd med bockfot, horn och svans.

En variant av det katolska helgonet Sankt Nikolaus, som kom med gåvor till barnen den 6 december, är kontinentens tomtefigur, vars personlighet accentueras av ett bullrande, vänligt skratt, röda kinder och en voluminös mage, en tomtekaraktär, som odödliggjorts av Walt Disney.

I vårt land sker en hopslagning av Sankt Nikolaustomten och folktrons och folksagans lilla grå, vadmalsklädda gårdstomte, som kunde bli både vrång och ondsint om han inte behandlades med respekt. Helt följdriktigt finns det ett stråk av mystik och farlighet hos vår svenska tomte, som inte kan spåras i den godmodige Santa Claus på kontinenten.

Ett lands kulturarv främjar samhörighet och identitet. Det i Sverige tidigare omhuldade fenomenet mångkultur kan vara berikande men har också, som förväntat, visat sig alienera människor, öka segregationen och förhindra integration. Julens sedvänjor med sin ljussymbolik är angelägnare än någonsin i vår tid, då mörkret i form av våld, kriminalitet, dödsskjutningar och sprängdåd belägrar vårt land.

Julsedernas ”4g-nät” inbegriper Gemenskap, Givmildhet, Glädje och Godhet. Låt oss därför i denna anda bjuda in alla medborgare till gemenskap och delaktighet i våra traditioner och i det svenska samhället för att motverka polarisering, personligt utanförskap och nationell splittring. Kulturell konsensus i fråga om normer, seder, värderingar och människo/kvinnosyn är oundgänglig för ett lands stabilitet och sammanhållning. Som nationellt samlande symbol fyller därför våra traditioner sin kanske viktigaste funktion.

En God Jul i ljusets tecken önskas alla gp.se-läsare.