Jag åt en korv på Centralen i fredags. Det kändes lika förbjudet som att dricka morgongrogg på Eggers. Jag vecklade in mig i självbedrägerier för att motivera att jag åt på lokal.
Jag var ensam.
Genom fönstren syntes den grå dagern. Göteborg såg liksom generat och ertappat ut efter att snön hade smält. Kvar låg grus och skräp och gamla glasspinnar och sönderbrutna paraplykryckor.
Damm. Smuts. Solkighet.
Jag tycker att göteborgarna också börjar se solkiga ut i karantänens trettonde månad.
Vi börjar liksom tappa greppet. Utvecklingskurvan – icke att förväxla med smittspridningskurvan – har vemodigt gått nedåt sedan mars 2020.
I början satt kavajerna rakt. Sedan på sniskan.
Nu bär ingen kavaj längre.
Centralstationen har alltid varit en brant blandning av plagg. Men coronan har utplånat elegansen.
Vi går omkring på Centralstationen i kläder som vi tidigare reserverade för vedhuggning eller arrangemang av påskbrasor – sjaviga byxor och fladdriga skjortor och kängor.
Ansiktsuttrycken är sladdriga och nötta. Vi gitter inte stänga munnen. Vi går med halvöppen mun och pratar för oss själva. Vi håller på att bli ett folk av zombies.
Munskydden framstår därvidlag som ett överväldigande friskt initiativ. De får oss att se mindre dumma ut.
Jag satt och betraktade det dystra flagellantiska följe som drog förbi medan jag förtärde min korv.
Helt ensam var jag inte.
Jag hade virussäkert sällskap av Sten Frödin (1881- 1938) i form av dennes skrift ”Människokännedom”, utgiven av A-B Littorin Rydén Boktryckeri i Örebro år 1939.
Det är en bok av väl dold visdom.
Jag satt och betraktade det dystra flagellantiska följe som drog förbi medan jag förtärde min korv.
Sten Frödin idkade frenologi, vilket är läran om hur man avläser karaktärsdrag genom att känna på knölar på huvudet (inte sitt eget).
Jag lyckas inte lista ut om Sten Frödin själv trodde på detta.
Skriften är trettio sidor. Tjugo av dessa består av intyg från regementsläkare, häradshövdingar och anstaltsföreståndarinnor som framhåller att Sten Frödin inte är galen.
Detta är verkligen ett underbart arrangemang som gör mig djupt avundsjuk.
Hur väl skulle vi inte behöva sådana intyg i pandemins trettonde månad.
Jag såg min spegelbild i rutan och tyckte att jag liknade ”Fig 8. Kontyp. Ekonomisk. Merkantila-administrativa anlag.”
Men jag skulle ha föredragit att vara ”Fig 9. Triangeltyp. Komplicerad intelligens. Impulsiv.”
Ett argument för att jag bör vara Fig 9 är att jag inte förstår vad ”komplicerad intelligens” betyder.
Efter korven gick jag några slag mellan bussterminalen och Centralen för att leta efter en av Sten Frödins lärjungar som brukar - eller brukade - framträda på frilansbasis vid entrén till Drottningtorget.
För bara de lösa kontanter jag råkade ha i plånboken förde hon någon gång i halvåret pekfingret över min hjässa och sa att jag var mycket intelligent och generös och att jag i framtiden skulle företa en utrikesresa. Det stämde precis.
Men nu har jag inte sett henne på ett drygt år. Kanske företar hon en en utrikesresa.
När jag hade förtärt korven gick jag genom terminalen och ut i grånaden för att finna mig en båt hem till Hisingen. Jag fick vänta i 44 minuter vid Lilla Bommen. Det regnade. Jag hade läst fel i tidtabellen. Jag stod i regnet och kände starkt att jag var en komplicerad intelligens som saknade ekonomisk-merkantila-administrativa anlag.
Den 5 mars är det förresten Ostbågens dag. Livet är fullt av skojigheter.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
