Att åldras är det svåraste i livet, skrev någon. Jag tycker det är väldigt lätt. Det går av bara farten, man behöver inte göra någonting.
Ändå liksom skjuter man åldrandet framför sig. När man är 50 tycker man det är långt till 60 och när man är 60 tycker man att det inte är förrän man är 70 som man börjar bli gammal och när man är 70 är det 80 som är någon slags gräns för att vara gammal på riktigt.
Fast i samhället i stort är man nog åldring redan vid 45. Förbrukad, endast duvmatningen återstår.
I unga år tänkte man tvärtom, man ville bli tonåring så fort som möjligt och när man passerat tonåren ville man bli vuxen utan dröjsmål.
Sedan kunde man få 40-årskris och 50-årskris.
Ålderstrappan har sedan länge börjat gå neråt, fast det känns nog mer som en åldersupptrappning, att den går uppåt hela tiden. Man flåsar alltmer för varje steg.
Ålderdomen är ju inget som infaller från en dag till en annan. Man liksom glider in i den.
Man skjuter den framför sig så länge det går men till slut får man krämpor som man inser aldrig kommer att gå över. En åldring med multikrämpor som närmar sig det slutliga målet. Till sist passerar man linjen, man glider in i mål. Det gäller ju alla. Nisse Nilsson också.
Man får försöka leva med krämporna. Eller ”funktionsvariationer”. Vem lanserade det uttrycket? Var det någon inkluderingsextremist på socialstyrelsen?
Variation på vad då? Har den som är blind bara en variation av seende?
Jag fick nyligen en diabetesvarning av min livmedicus. Han sa att jag ”i princip” hade diabetes.
Diabetes är en sjukdom som går att påverka. Därför avstod jag från juice till frukosten och tvärslutade med godis.
Sex veckor senare hade diabetesvärdet gått ner.
Jag fick också gym på recept. Så nu går jag till Friskis och Svettis ett par gånger i veckan. Det är jag och en hel del damer som turas om vid plågoredskapen.
Jag gör bara sporadiska besök i den andra hallen med järnskrotet. Där håller männen med handskar till.
Godisstoppet har gått bra. Men det riktigt svåra är fikat.
Jag insåg hur lite jag visste om diabetes. Det handlar inte bara om att undvika socker till varje pris. Jag läste på.
De där ”sockerfria” produkterna som jag trodde skulle rädda mig visade sig vara tveeggade. Hälften av alla sötningsmedel ger sockerutslag visar det sig.
Varför använder de inte sötningsmedel som även diabetiker kan stoppa i sig? De missar 400 000 presumtiva kunder.
Godisstoppet har gått bra. Men det riktigt svåra är fikat. Jag syndar svårt men tar bara en ytterst liten bit sockerkaka och jag borstar bort pärlsockret på bullarna.
Croissanter går bra för de innehåller inget socker. Väl? Säg inget. Låt mig få tro att croissanter är sockerfria.
Det gör inte saken bättre att jag bor i en stad som kallar sig ”Capital of fika”, snarare ironiskt nu när jag inte kan fika ordentligt.
Nu håller man koll på sockerhalten i livsmedlen. Man vill ju inte gå på någon sockerbeta.
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
