Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Fritsch: Vi behöver en gud som lagrar koldioxid

Nu kräver läget ett magiskt ingripande från ovan.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Nu står vi där med vår tvättade hals, sitter där med skägget i brevlådan, har skitit i det blå skåpet.

Det här är en alltigenom dyster betraktelse.

Vi skulle aldrig ha tillåtit marknaden för hundar och fladdermöss i Wuhan. Den drog kanske pandemin över oss. En hämnd måhända för den grymma hanteringen av djur på den och andra marknader, samt i stior och ladugårdar och uppfödningsanläggningar och slakterier av alla de slag.

Men hur skulle vi kunnat komma till rätta med kinesisk grymhet, när vi inte ens kan stävja vår egen? Hur skulle vi kunnat veta att den alldagliga ondskan skulle kunna slå tillbaka mot oss med sådan kraft?

Vi är så hjälplösa inför oss själva. Det är vi som pinar djuren, och varandra, det är vi som skövlar regnskogarna, vi som kör miljarderna bilar, gör miljonerna flygresor till Thailand och helt andra ställen, det var vi som bombade Dresden, vi som pricksköt in i det belägrade Sarajevo – år efter år. Det är vi som tränger oss före i Covid-19-vaccinationskön, det var vi som stormade Capitolium i Washington och hoppades kunna slå ihjäl vicepresident Pence om vi kom åt.

Hur skall vi komma tillrätta med oss själva?

Vi själva och vår satans pandemi är inte våra enda problem. Vi har så många fler: plastöarna i oceanerna, skövlingen av urskogarna, de sjätte massutdöendet, antibiotikaresistenta bakterier, befolkningsökningen, och inte minst klimatuppvärmningen; allt detta elände som vi satt oss i.

Vi skulle behöva en deus ex machina.

Deus ex machina är latin för ”gud ur maskinen”, en oväntad och onaturlig händelse eller gestalt som introduceras i ett drama för att komma till rätta med alla de problem som författaren har snärjt in aktörerna – och sig själv – i under spelets gång.

Begreppet kommer från den antika teatern. När allting blivit så krångligt att det endast kan barka åt helvete, och hjälten och hjältinnan inte bara skall dö utan också göra det under de ohyggligaste omständigheter, så lanserar författaren helt enkelt en vänligt inställd gud – en Zeus, Ares, Afrodite, Poseidon eller Demeter – som kommer och ordnar upp hela härvan. Inte sällan sänktes gudomen ner på scenen från ovan i en maskin.

Euripides använde flitigt det här konceptet. I hans berättelser är gudarna förmänskligade. De är ofta människans fiender. Aischylos porträtterar gudarna som goda föredömen.

Hos Sofokles, 497–406 f. Kr., styr gudarna över människoödena. I hans Filoktetes – i all korthet – så var denne den ende som ville tända på när Herakles bestämt att han ville bli levande bränd sedan han blivit förgiftad av kentauren Nessos blod och led hemska plågor. Varför han ville bli levande bränd framgår inte alldeles tydligt. Men ingen i hären ville elda upp Herakles. Den som till slut tände på var Filoktetes och som belöning fick han Herakles pilbåge. Men hären blev sur.

Till råga på eländet blev Filoktetes biten i foten av en orm, och eftersom såret luktade så förfärligt äckligt sattes han av Odysseus iland på den öde ön Lemnos när hären var på väg till Troja.

Vi får hoppas att vaccinet är just en deus ex machina, som osannolikt har sänkts ner från ovan och räddar oss ur denna pandemiknipa.

Efter nio års belägring av Troja insåg hellenerna att staden inte kunde besegras utan hjälp av Filoktetes och Herakles båge. Så Odysseus seglade tillbaka för att hämta honom. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Filoktetes var fly förbannad över att ha blivit övergiven på den här ön, och det rätt länge ändå.

Han ville inte åka med och besegra Troja.

Odysseus försökte lura av honom bågen. Det gick inte. Odysseus försökte prata omkull honom, det gick inte heller. Odysseus visste sig ingen råd.

Då uppenbarar sig en deus ex machina, den uppeldade Herakles, och nu som gud.

Han säger till Filoktetes att foten skall läka och hellenerna vinna över Troja och att allt skall bli bra. Filoktetes åker med till Troja och dödar massor av trojaner och får sin fot läkt. Simsalabim.

Det är något i den vägen vi skulle behöva nu.

Inte nödvändigtvis i form av en uppeldad Herakles.

Vi får hoppas att vaccinet är just en deus ex machina, som osannolikt har sänkts ner från ovan och räddar oss ur denna pandemiknipa.

Men vi behöver fler besök av vänligt inställda gudar för att ta oss ur alla våra knipor. Vi skulle behöva någon gud som är en hejare på att lagra koldioxid och förhindra metanläckage ur den tinande permafrosten.

Vi skulle behöva en som räddade vår flora och fauna, som såg till att vindrutan på bilen blir lika nersmetad av smashade insekter som på 1970-talet.

En som planterade skog och såg till att den växte snabbt som attan.

En annan, eller för all del samma, som plockade upp all plast ur haven.

Och en till som uppfann ny antibiotika mot alla dessa multiresistenta bakterier.

Vi behöver hjälp för att ordna upp allt det här.

Men Demeter tycker kanske att vi får skylla oss själva.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.