Det är underligt att man kan sitta här och fundera. Tänker man efter borde man vara så häpen över detta faktum att man inte skulle kunna företa sig någonting annat än att bara gapa av förvåning.
Ens existens är obegriplig.
Ta bara den här himlakroppen, jorden. Att den är så exceptionellt lagom.
Om den befunnit sig en procent längre bort från solen skulle alla hav varit bottenfrusna. Om den befunnit sig fem procent närmare solen skulle haven kokat bort.
Då hade inte vi och andra varelser med cellkärna kunnat finnas. Encelliga organismer; bakterier, alger och annat sådant kan bara förbli encelliga, emedan celler med cellkärna kan bli vad som helst: en ek, en dinosaurie, en makrill, en du och jag.
Det finns fler än hundra miljarder stjärnor i vår galax, det finns omkring hundra miljarder galaxer. Encelliga organismer utan cellkärna bör finnas lite varstans i universum, de kan leva under extrema förhållanden: i håligheter långt in i berget, på väldiga djup i havet, i heta källor, på botten av Antarktis glaciärer.
Flercelliga organismer däremot behöver en temperatur på minus 5 till plus 40 grader för att kunna utvecklas, och det slumpar sig så att det är så vi har det här på vår jord.
Vi behöver vatten – slumpen har fört det hit på något sätt, i lagom mängd, och lagom mycket värme, och inte minst viktigt: lagom mycket kontinentaldrift.
Om kontinenterna legat still hade de malts ner av erosionen och täckts av hav, om de rört sig fortare skulle mängder av vulkaner spritt så mycket koldioxid i atmosfären att växthuseffekten kokat bort allting.
Livet balanserar på slak lina. Och här sitter jag och funderar. Som av en slump.
Det slumpade sig så att kontinenterna far omkring lagom fort.
Lagom mycket av det ena och det andra ger oss förutsättningarna för att alls finnas till.
Och om inte jätteplaneten Jupiter av slumpen placerats på ett så lagom avstånd från oss, hade dess kolossala dragningskraft inte sugit åt sig alla de kometer som annars skulle fallit ner mot jorden. Vi hade bombarderats, och vi hade inte funnits.
Livet balanserar på slak lina. Och här sitter jag och funderar. Som av en slump.
Sedan tidigt 60-tal har forskare letat efter radiovågor ute i rymden för att ta reda på om det finns en annan intelligens (nåja) någonstans därute. De har inte hittat någon. Om det funnits en civilisation som kommit så långt att den lyckats framställa en radio, så borde vi ha hört av dem. Men inte ett ljud. Det verkar bara vara vi som sänder P3 ut i evigheten.
Radiovågor färdas med ljusets hastighet: från ena ändan av Vintergatan till den andra tar det 100 000 år för dem, och eftersom vi finns i vår galax förorter, så skulle alltså en civilisation som uppfunnit radion därute någonstans ha gjort det minst 100 000 år före oss. Det är ju inte omöjligt.
Men från Andromeda, närmaste granngalax, tar det 2,2 miljoner år för radiovågorna att komma till oss. Så det lär nog dröja innan vi får höra något P3-likt därifrån.
Kanske är vi alldeles ensamma.
Sannolikheten för att vår planet skulle finnas just här, på lagom avstånd från solen, med lagom mycket vatten och kontinentaldrift är inte särskilt stor.
Och de flercelliga organismerna blev småningom till ett djur som ställde sig upp på bakbenen och glodde ut över savannen.
Därpå träffades min mor och min far på bageriet i Skärhamn. Ren slump. Hon var från Mariestad, han från Fritsla. Hon var piga hos provinsialläkaren på orten och på flykt undan sin mor. Han var bagarlärling och på flykt från sig själv. Hon fick syn på honom när han kom bärande på en mjölsäck under varje arm, och blev djupt imponerad. De blev kära och gifte sig och skulle komma att alstra tre söner med sju års mellanrum, av vilka jag är den yngste.
Och av en slump sitter jag här. När jag som sex-, sjuåring gick på Kvibergsvägen i drömmar och fick syn på att mitt skosnöre gått upp och låg decimeterlångt ut från skon och hjulet på en lastbil i god fart i det samma körde över det, och jag först då upptäckte den, då kunde det tagit slut. Likaså, när jag som tio-, elvaåring rutschat nerför iskanan, som vi åkte på uppifrån åsen på masonitbitar, och ut på Hults väg och inte stannat förrän jag låg på rygg under en bil och såg upp i motorrummet, och den just fått stopp med framhjulen några centimeter ifrån mig.
Sedan dess kan jag inte minnas något livshotande.
Och här sitter jag och funderar. Hjärtat slår, om än med lite hjälp av medikamenter, lever och njurar fungerar, matsmältningen är tillfredställande, och om jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret så ser jag Venus på himlavalvet i skymningen.
Att det slumpat sig så.
