Jag ska berätta en historia som jag gjorde stor lycka med på 1900-talet. I dag är den meningslös. Den redovisas som en historisk kuriositet.
Det var en man som hade paddlat en kajak från Bohuslän till Skagen.
Sådant räknades som en märkeshändelse av ungefär tredje storleken på den kvällstidningsredaktion där jag var anställd sommaren 1992 - inte riktigt lika fint som det flygplan i balsaträ som en man Trollhättan föresatt sig att bygga, men väsentligen bättre än den väderspåman som förutsade lågtryck genom att granska sillar i en tunna med salt. Jag intervjuade båda.
Under tiden före internet hade alla tidningsredaktioner av nödvändighet en ganska vag uppfattning om omvärlden.
Detta var – för att komma med en upplysning i en teaterviskning - före internet.
(Det var alltså ett par år innan jag en natt släpptes in i Humanistens lokaler av en energisk datalingvist som förde mig till en sal full av surrande plåtskåp och tangentbord och visade hur fantastiskt det var att en amanuens i Linköping hade skrivit av Johan Ludvig Runebergs dikt ”Älgskyttarne” och att jag kunde sitta i Göteborg och läsa ”Älgskyttarne” från en darrande konvex skärm mitt i natten utan att väcka amanuensen i Linköping. Detta, sade datalingvisten, var det fantastiska med internet. )
Under tiden före internet hade alla tidningsredaktioner av nödvändighet en ganska vag uppfattning om omvärlden.
Ryktet om kajakpaddlaren hade nått redaktionen sedan en typograf en sommarkväll med sin Maxi 68 delat berghake vid Instön med en Vega, vars ägare, en skojig elektriker, hade bjudit på Faxe, och samtidigt berättat att hans kusins gamla skolkamrat alltså hade paddlat till Skagen veckan före midsommar. Typografen hade antecknat namnet.
Och jag känner mig nu som Sven Dufvas åldrige fader när jag avdankad arm och grå sitter vid min flämtande skärm och försöker förklara för ungdomarna att varje reporter i ett sådant läge ringde den institution som kallades Nummerupplysningen.
En ung kvinnlig röst svarade:
– Ja, här är telefonnumret till adressen i Kortedala.
– Tack, sa jag.
– Men du kanske vill ha telefonnumret till hans sommarställe i Hälleviksstrand?
– Ja, tack.
– Men det kan ju hända att han är nere i sjöboden, så då kanske du ska ringa lite senare.
– Lite senare?
– Ja, men inte i morgon, för då är det hans födelsedag.
– Hans födelsedag?
– Och så har han planerat att åka ut med båten tillsammans med sin pappa i morgon. Men de ska komma hem rätt tidigt på eftermiddagen, för de ska koka krabbor till middagen.
– Jaha?
– Och då ska jag dit.
Denna historia om Nummerupplysningen gjorde alltså lycka fram till ungefär år 2002, men har nu tappat all styrfart och begriplighet.
Den återges blott som en stycke historia, ungefär som dalbonader eller raketost eller tv-pejlare.
Ja, det var så mycket vi gjorde f G (före Google). Vi ringde också Fröken Ur och Fröken Väder. Och Heta Linjen. Och Fantomenklubben. Och 91:an mot väggen. Och Drönarklubben. Och klagomuren. Men det är, som det heter, en annan historia.
