Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kungskrabba, japanskt jätteostron och klängmanet.
Kungskrabba, japanskt jätteostron och klängmanet.

Göran Dalhov: Varning för strandmarodörer

Bevare oss för kamtjatkakrabbornas bottenarméer.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Draggen hade löpt ut och fått fäste vid Sandholmarna utanför Tjörn i Bohuslän. Det var första dan med pappa på skären. En månad före industrisemestern hade den gula Opel Rekorden tagit de sista svängarna vid Skärhamns Magasin och familjen hade installerat sig för sommarlovet hos Ida i Svängen.

Eftersom det här var på sextiotalet var det en självklarhet att rollfördelningen på alla utflykter innebar att mamma i sjalett ordnade massäcken. Pappa rökte pipa, kastade ankar och bar iland spinnspösetet från Abu. Viken fylldes strax av den omisskännliga doften av sextiotal: Gevalia kaffe, Primuskök och Borkum Riff tobak.

Den stora förebilden för livet på skären var vid den här tiden ”Vi på Saltkråkan”. I varje pappa bodde det en piprökande Melker och alla mammor ville vara lika ljuva som Malin. Det idealiserade förhållandet till skärgårdslivet från den utflyttande storstadsfamiljens perspektiv har påverkat generationer av båtsvenskar. Men den naturdyrkan vi svenskar gärna tillskriver oss har aldrig varit självklar. Swiss Östgren som syntes programmet Holken (ett slags Hajk men med ornitologiska förtecken), visste det. Jan Lindblad som brottades med anakondor i Amazonas i tv, visste det. Sven Gillsäter som plåtade dottern Pia med vilda farliga exotiska arter, berättade för mig om sina erfarenheter, då jag fick träffa honom på Cirkus i Göteborg vid den här tiden.

– Lycka till med tecknandet Göran, sa Sven.

Antagligen insåg att han att jag behövde det.

Vid det här laget borde jag väl ha en massa konstiga sjukdomar som ligger latent och väntar på att slå till när immunförsvaret viker. Så mycket rå mat jag stoppat i mig när jag lekte strandräv i sjuårsåldern och så många djur som bitit mig. Varje kvartal leddes jag in på vaccinationscentralen för att ympas mot stelkramp och malaria, innan min mamma vågade släppa iväg mig utom synhåll.

Jag gjorde ett spontanutfall och lyckades få tag i blötdjuret som dock tyvärr hade en egen agenda.

Jag har fått mycket stryk av naturen.

Det hade hunnit bli 1977 och en missklädsam blånad på handryggen påminde om umgänget med en havstrut, då jag mötte prisutdelningskommittén på Tekniska Museet i Stockholm. När dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström skakade hand ömmade det efter trutnypet. Wikström varnade lite skämtsamt för Afrikas alla farliga djur. Det kunde behövas. Ty mitt andrapris i tävlingen Unga Forskare innebar att jag skulle få representera Sverige vid International World Youth Environment Conference i Monastir, Tunisien.

Vad kunde gå snett?

Redan första dagens morgon efter landningen på Habib Bourguiba International behövdes plåster efter möte med en stor skalbagge och handtama spanska sparvar vid Université de Monastir intill Hay Remada-området. De intensiva förmiddagarna i workshops utan luftkonditionering byttes på eftermiddagarna mot svalkan på Sahara Beach. Andra dagen syntes en halvmeter lång mörk skugga flyta fram strax över sandbotten i det kristallklara vattnet. Jag gjorde ett spontanutfall och lyckades få tag i blötdjuret som dock tyvärr hade en egen agenda. Med tentaklerna i ett grepp ända upp till min armhåla utdelade den ett bett med sin centralt placerade papegojnäbb. Jag gjorde mig fri med en backhand som träffade den israelitiske miljökonferensdelegatens mage.

Trots härdande intifada och problem vid Gazaremsan uppvisade nybyggaren flera kännetecken på starkt ogillande och polis kom till platsen.

Från dagarna i det oändliga solskenet i det nordafrikanska diset från Saharas heta torra luft över Medelhavet lever ett smärtsamt minne. Nästan varje eftermiddag när vi skulle ut i det 28-gradiga vattnet brändes vi av absolut genomskinliga klängmaneter. Absolut omöjliga att upptäcka. Det var ren tur att ingen av oss fick dem i ögonen. Det kändes lite som när man skär sig illa, då man klyftar en citron med en Sabatierkniv.

Är det sånt här vi kan vänta oss framöver i svenska badvatten? Vetenskapen känner inte farligare naturliga toxiner än de från den marina världen. Ofta går det ut på att en predator i toppen av kedjan ansamlar gifter ur lägre djur. Japansk blåsfisk serveras i en hjältemodig rätt av specialutbildade kockar som trancherar utan att komma åt gallblåsan där giftet finns. Vilket vore detsamma som gästens omedelbara frånfälle. Liknande fara, om än i betydligt ofarligare skala, hotar connoisseurer som käkar vår egen blåmussla här i Sverige.

Skandinaviska vatten har redan nåtts av några riktigt obehagliga typer. Kungskrabban, (även kallad kamtjatkakrabban) som kan bli en och en halv meter i diameter, har nått Lofoten i bottenarméer. Kungskrabban trivs från 500 meters djup till noll meters djup. Det innebar att krabborna marscherar mot våra badstränder. Japanska jätteostron med rakknivsvassa skal kan snart synas i hela kolonier på svenska badplatser. Klängmaneter kan befaras lura i blåstången.

Den invandring som borde debatteras är alltså en helt annan invandring än den som debatteras i medierna. Jag tänker på ostronen, krabborna och maneterna som kommer med den globala uppvärmningen.

Det är väl harmlöst att rapportera att den trevlige gamle centerledaren Olof Johansson, anförtrodde mig att Carl Bildt refererade till hans miljöbudget som centerns skojpengar.

– Han kallade det mina skojpengar! utropade statstjänaren Johansson indignerat på Grand Hotell i början av 2000-talet. Vi var bordsgrannar på en miljömiddag och jag tror att vi åt fisk. Vilket förmodligen blir en ofattbar lyx i framtiden om man får tro de senaste miljölarmen om att hälften av allt biologiskt liv i världshaven är borta.

Det kommer att behövas mycket skojigare pengar framöver, om vi inte allesammans ska bli tvungna att äta kamtjatkakrabba varannan dag.