Man är 48 år och man känner sig som en mammut. Häromdagen frågade en ung och begåvad kollega vilka klubbar jag brukade gå till när jag var i övre tonåren. Han såg ut som om han förväntade sig att jag skulle börja berätta historier om Sigge Wulff.
Men han formulerade följdfrågan bra: var gick ni in när ni gick ut?
Jag ska berätta hur det var.
Så här var det.
VI gick aldrig någonsin in någonstans. Ty vi kom inte in någonstans. Vi drog bara runt stan som en olycklig flock duvor. Allt blötare och allt hungrigare.
Detta berodde inte på någon omfattande onykterhet – för det ändamålet saknade vi både kontanter och kontakter – utan på det enkla faktum att inget funktionsdugligt etablissemang släpper in fjorton sextonåriga män som har exakt sjuttio kronor i plånboken.
Vi bar turkos skjortor och vita loafers med tofsar och identiska Wranglerjeansjackor.
Dessa kvällar, då vi alltså gick ut utan att komma in, var alltid kulmen på en cirka två veckor lång planeringsfas.
Det var inledningsvis någon som hade sett en gul lapp. Den gula lappen satt på en betongvägg på Opaltorget och framhöll att ett band från Dortmund skulle framträda på Klubb X vid Järntorget. Det kunde också vara Klubb Y på Första Långgtan. Eller Z på Föreningsgatan. Det spelade ingen roll. In kom vi inte. Affischerna såg likadana ut: gula A3, tuschversaler, plakatfraser höjda över grammatikens småskurenhet. Ingen hade hört talas om bandet. Under den kommande veckan anslöt sig alltid någons kusin eller bandykompis och allteftersom planeringen fortskred växte gruppen till den oformlighet som i tiden fullbordan skulle omintetgöra alla möjligheter.
Ibland hade vi planeringsmöte i någons föräldrars gillestuga av furu. På väggarnas satt tre affischer: tjurfäktning, Croisetten i Cannes och ett bleckmått lingon. Där fanns en soffa med skumgummimadrasser, som överdragits med elastiskt blått Ikeatyg. Någons mamma kom in med saft. Vi var sexton år och drack saften under tystnad, som om vi ertappat varandra med något; men vi drack den.
Vi höll krismöte vid Järntorgsbrunnen. Någon erinrades sig då att det fanns en festlig källare på Kyrkogatan. Det talades om denna källare på Kyrkogatan i åratal. Vi hittade den aldrig. Jag betvivlar i dag att den någonsin existerade.
Jag kan inte minnas vad vid pratade om när vi planerade, för det fanns ingen plan.
När slutligen den emotsedda lördagkvällen inföll, efter tre eller fyra planeringsmöten med Bob Blandsaft, så samlades alltså fjorton unga män vid sjuans underjordiska hållplats på Frölunda Torg.
Vi var oberoende av varandra – eller snarare: mycket beroende av varandra, men omedvetet – identiskt klädda.
Jag kan inte minnas att det förekom några damer – som de kallades – under dessa expeditioner. Däremot talades det livligt om dem. De var förbryllande, vi tolkade dem som om de vore ett naturfolk på en främmande kontintent. Vi hade inget gemensamt språk med detta folkslag och vi hade huvudsakligen blott sett dem på håll.
En typisk kväll sönderföll i två delar: först den inledande spårvagnsresan med ty åtföljande avvisning vid Klubb X eller Z. Därefter improvisationer.
Vi höll krismöte vid Järntorgsbrunnen. Någon erinrades sig då att det fanns en festlig källare på Kyrkogatan. Det talades om denna källare på Kyrkogatan i åratal. Vi hittade den aldrig. Jag betvivlar i dag att den någonsin existerade.
Då erinrade sig någon en nattklubb på Avenyn. Vi gick dit, avvisades efter okulär besiktning (fjorton unga män, vita loafers etc) av dörrvakten.
Någon hade hört att det fanns ett ställe på Östra Hamngatan.
Det började regna. Vi gick.
Detta pågick ungefär en gång i månaden i två eller tre år.
Det enda som någonsin inträffade var att en lång bandyspelare en gång föll i Järntorgsbrunnen och blöt och moloken vandrade hela vägen till Högsbo för att jeansen skulle torka på kroppen.
Och en gång var det en av oss som jagades med en spikförsedd planka varv på varv runt kiosken i Brunnsparken.
Annars inträffade aldrig något.
Göteborgshimlen i all sin kalla svärta sänktes över oss. Det regnade alltmer. Det regnade alltid alltmer. Det var fullständigt meningslöst. Vi visste att det var fullständigt meningslöst, men vi vandrade mellan dessa obekanta adresser och stängda dörrar i tron att det var ett vuxet sätt att roa sig och numera träffar vi ibland varandra och tittar med ömsesidig klentroghenhet på varandras medelålders gestalter. Och vi säger att vi hade det festligt 1987.
