I förra kåseriet ägnade jag mig åt sjunkna vägar. Detta ska handla om halva hus eller hus som inte blev av. En lögn känns igen på att den är tydligare än sanningen, man har dekorerat den med detaljer. Sanningarna är svåra att skilja från påhitten, eftersom de ofta är så enkla och tråkiga att man hellre väljer en mustig lögn med berättarvärde. Dock är historien om den sjunkna vägen i Norsesund alldeles sann, det kan jag lova, likaså berättelsen om min morfars nedgrävda VW Variant Combi som var fylld med skrot innan man för gott lassade jord över den. Det som inte syns finns inte som bekant.
Så smyckas lögnen, eller kanske skrönan i detta fall, med en sanning, och så knyts säcken ihop.
Till de tveksammare berättelserna hör en historia om två hus som skulle fraktats ut på isen någonstans längs bohuskusten. Kalla vintrar när isen låg tjock fraktade man hellre ut gods på isen än via landsvägen. Två bröder, det är alltid bröder av någon anledning, skulle bygga sig varsitt hus. Eftersom husen i Bohuslän är ganska lika, vita med snickarglädje och glasveranda, beställde de varsitt likadant hus i byggsats, det vill säga i lösa delar, stockar, brädor och fönster var för sig. När man kom fram till ön där de skulle byggas hade bröderna blandat ihop delarna på isen så att husen blev helt olika, vart och ett ganska lustigt. Här skulle man kunna brodera ut historien med att beskriva husen med alla deras egenheter, kanske dråpligheter och även namnen på de gator där de stått. Tyvärr är husen nu rivna och den siste som såg dem, en liten pojke på 40-talet under en av de bistra krigsvintrarna, har gått bort sedan länge. Att isen låg tjock under krigsvintrarna, det vill säga åren under andra världskriget, är sant. Så smyckas lögnen, eller kanske skrönan i detta fall, med en sanning, och så knyts säcken ihop.
Detta om hopblandade hus. I Alingsås fanns ett hus som var halvt. Tyvärr är det rivet nu, men jag såg det faktiskt med egna ögon på 80-talet. Ena sidan var som ett vanligt hus, med dörrar och fönster och allt men när man kom upp till taknocken stupade andra halvan rakt ner i marken. Det sägs att det var två bröder (alltid dessa bröder) som skulle bygga ett hus ihop, men när de kommit till hälften blev de ovänner och den ene brodern tog sitt pick och pack och drog. Detta motsägs av att man inte bygger hus på detta sätt, men en variant av historien beskriver hur den ene brodern efter bråket, helt enkelt rev sin halva av huset och stack. Detta kan faktiskt vara möjligt. Här blir jag osäker, särskilt som jag sett huset själv där det stod i en dunge i utkanten av stan.
Eftersom jag en gång för länge sedan gick ett år på arkitektlinjen på Chalmers satt jag ofta ute och ritade av hus som jag tyckte var vackra. De stora träkåkarna vid Linnéplatsen, hus som stöttade varandra på avrivna tomter i det gamla Haga, snickarglädje som skulle försvinna. Detta var i slutet av 70-talet. På en tvärgata till Haga Nygata och stod en man och såg upp mot spillrorna av ett hus, resterna av rum som gapade ut mot intet, kakelugnar som balanserade på halvt rivna murar. En grävskopa parkerad för dagen stod mitt i alltihop. Mannen stod alldeles stilla så länge att jag funderade på om jag skulle rita av honom också, men istället gick jag fram och pratade med honom. Jag föddes i det huset sa han och gick sakta därifrån.
Min tecknariver kröntes av att en klasskompis sa åt mig att använda centralperspektiv, vilket jag inte hört talas om innan, ganska illa för en arkitektstuderande. Mitt sista verk var Östra Bio vid Redbergsplatsen. Jag blev inte klar utan gick dit nästa dag, och då var halva biografen riven. Detta är alldeles sant.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
