Två svanar simmar förbi långt borta. Jag ser dem än här, än där: Från fönstret nu när jag äter frukost, nere i småbåtshamnen i går och till och med häromdagen då vi promenerade till vraket efter Amiral Tordenskjölds skepp i en närbelägen vik. Då var svanarna där och dessutom deras tydliga fotspår på den leriga stranden. Skeppet, däremot, är inte enkelt att hitta, men det är lätt att snubbla på om en inte ser upp. Vraket ligger huvudsakligen dolt i leran, men topparna av spanten sticker upp några centimeter och bildar tillsammans formen av ett skepp. Tordenskjöld hade planer på att bränna ner sin kollega Amiral Strömstiernas gård Vese, sägs det. Enligt maken skulle detta ske i rent uppfostringssyfte. Maken var dock inte personligen inblandad, dels är han ju pacifist och dessutom ägde det hela rum i början av sjuttonhundratalet. Alltså är mycket oklart för mig, men Vese gård finns kvar. Kvar är också, tills det blir sämre väder och högvatten, spåren efter svanarna som vankat runt. Jag känner mig befryndad med de vackra fåglarna, för vanka är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt. Jag går och jag ligger ner, växelvis. Det känns ganska begränsat när jag tänker på att svanarnas alternativ till att vanka är att paddla runt på det öppna havet eller flyga.
Jag har fått ett program med övningar som jag ska göra och känner mig otroligt duktig när jag faktiskt utför dessa två gånger per dag.
Rehabilitering kallas det. Ortopedkirurgen har sågat bort kotbågen på den fjärde kotan i ländryggen för att lämna plats för nerverna som låg i kläm. Efter det har han fixat och donat: Överblivet skelett har malts i en benkvarn och pillats in på nya ställen. Hål har borrats i kotornas tvärutskott och skruvar av titan har satts dit för att skapa stabilitet. Och nu ska det läka. Jag har fått ett program med övningar som jag ska göra och känner mig otroligt duktig när jag faktiskt utför dessa två gånger per dag. Det här arrangemanget erbjuder mycket utrymme. Det krävs inte många neuron för att administrera vare sig övningarna, promenaderna eller för att befinna sig i horisontalläge. Denna hjärna som före operationen använde en hel del energi åt att inte tänka på att den skulle komma att sövas ned och andra mindre trevliga tankar och skräckfantasier. I stället skämtade hjärnan gärna om benkvarnen som skulle förvandla delar av mitt skelett till byggmaterial och att jag såg mig själv som en byggarbetsplats - eller snarare ett renoveringsobjekt. Hjärnan tyckte också det var kul att skoja om att jag skulle bli morfinist och börja röka pipa och lösa mordfall som Sherlock Holmes. Det visade sig dock att jag hade dåliga förutsättningar för det. Jag ogillade att förvandlas till ett viljelöst mähä som var nöjd med precis allting och slutade med morfinet efter några dagar.
Och nu slipper alltså denna hjärna hålla på med allt det där och har full frihet, den behöver inte ens jobba. Hur många gånger har jag inte längtat efter just detta: Tid! Utrymme och möjligheter att tänka kloka tankar, läsa god litteratur och titta på intressanta dokumentärer. Hjärnan skulle kunna besöka Louvren och MOMA digitalt. Läsa Tjechov och Lagerlöf! Och bäst av allt: Ingen kan förvänta sig att jag ska göra sådant som att röja garderober, knipsa sly eller ens dammsuga! Och vad händer? Inget alls. Hjärnan gör inte det den tänkt och trodde att den längtade efter. Hjärnan gör i stället ingenting. Jo, hjärnan och jag lyssnar på ljudböcker, det måste jag ge den. Bra böcker dessutom, varav en av Maj-Gull Axelsson tyvärr försvann i morfindimman någon av de första dagarna. Men så fort vi kommer hem ger vi upp och tittar på usla teveprogram om britter som ska köpa fula hus i Spanien. Eller så kollar vi kriminalserier på någon streamingtjänst. Hjärnan kom så klart på att vi behövde ytterligare en sådan. Gratis de första två veckorna! Den viskar i mitt öra att jag kan säga upp abonnemanget när som helst. Jojo, tänker jag, skulle inte tro det.
Under eftermiddagspromenaderna träffar jag ofta på vår granne. I går var hon omsvärmad av kvittrande småfåglar, som i en Disneyfilm. Askungen i blå vindtygsjacka och gummistövlar. När hon visslar kommer talgoxarna och blåmesarna - de vet att de ska få mat. Hon matar svanarna också och i somras försökte hon rädda livet på en liten rödfläckig haj. Det där är en bra människa, tänker jag. Sådan skulle man vara.
