Det här är en trist historia. Och värre än så; de är två. De kan vara värda att berätta ändå. Eller kanske just därför. Jag har försökt pigga upp dem lite. Det har tyvärr inte hjälpt så mycket.
Föräldrar är inte alltid lämpliga som föräldrar. Å andra sidan är barn heller inte alltid så lämpliga som barn. Men föräldrar borde kunna kuva sina impulser; de är ju vuxna.
Föräldrar är inte sällan för förvirrade, för stressade, för självupptagna och inte tillräckligt tacksamma över den börda som de tagit på sig. Ibland är de till och med vårds- och ansvarslösa.
De tittar i sina telefoner och märker inte miraklet. Att just detta mirakel utspelas så väldigt långsamt gör att det kan förväxlas med vanlig monotoni.
Inte att undra på då att de kan tröttna.
Mirakel bör ske plötsligt, vatten bör bli till vin bums och inte ta en vecka på sig, Lasarus bör komma ut ur sin grav på stört efter att ha varit död i fyra dagar och inte ligga och dra sig, stormar på Genesarets sjö bör bedarra omedelbart när man säger åt dem, tar det flera dagar förlorar ordern sin mening.
Och just miraklet med barn kan dessutom ställa till besvär: barnet får kolik och skriker nätterna igenom, det vägrar att äta, det äter i stället sand i sandlådan och det dricker ur morfars konjaksflaska.
Föräldrarna får inte sova, de blir trötta och deras impulskontroll sätts ur spel.
Det satt en duva på Karl IX:s kopparhuvud och tittade skeptiskt på trängseln.
Och barnet blir halvvuxet och tror sig äldre än så, och vill göra som det vill. Inte sällan vill det göra fel, och försöker någon vuxen då att få det att göra rätt säger det emot och skriker och svär och smäller i dörrar, och det är inte längre lätt att inse att det är med ett mirakel man har att göra.
Men föräldrar borde ändå kunna hålla igen, även om ungjäveln driver dem mot vansinnet.
För mycket längesedan gick en mamma med sin väninna och sin lilla dotter på Östra Hamngatan en söndagseftermiddag när vanvettets fyrtiotal just hade övergått i det hopp- och hotfulla femtiotalet.
Och solen stod snett över domkyrkan och det var ljummet i luften. Det var mycket folk ute och flanerade. Det satt en duva på Karl IX:s kopparhuvud och tittade skeptiskt på trängseln. Det satt en annan mellan märrens (Ja, egentligen är det ju en hingst och i brons, men bronshingsten låter lite högtravande [Ursäkta!], ungefär som 40-talspoesi, som vimlade av bronslurar och silverfåglar, och här i stan skall man inte förhäva sig och en hingst får gärna bli en märr.) öron och spanade efter smulor från korvbröden runt korvgubben nedanför sockeln.
Det var en pastoral, om än urban.
Hur gammal kan flickan ha varit? Fem, sex? Hon tittade i de häpnadsväckande skyltfönstren och fascinerades av allt det märkvärdiga som visades där. Därför glömde hon att hålla reda på var hennes mamma befann sig gång efter annan, och mamman tröttnade på att ropa henne till sig.
Så hon tog med sig väninnan och gömde sig i en port.
Efter ett tag upptäckte flickan att hon var ensam. Hon blev rädd. Hon började illtjuta. Hon stod först stilla och skrek och sedan började hon springa. Folk uppmärksammade henne, och det blev genant för mamman och väninnan, som rusat fram ur sitt gömställe och fått tag i henne. De försökte att inte låtsas om de undrande blickar de fick. De tröstade henne och hyschade hennes hysteriska gråt.
Det är sju decennier sedan och den lilla flickan minns det fortfarande.
Och det är likaledes längesedan nu, som en far och en son gick ut på en promenad. Det var vår eller höst, med ett väder som var alldeles lagom för att gå på upptäcktsfärd i. De gick över fält och ängar, de tog sig över stängsel och vek av från stigarna, de vandrade i gles tallskog och ut över fälten igen.
De upptäckte saker: konstigt formade klippblock, väldiga ekar med grenar som bredde ut sig tiotals meter och så lågt över marken att man kunde klättra i dem, ekorrar, en rovfågel som svävade skrikande högt upp i termiken över en kal sandås – det kunde mycket väl vara en ormvråk – ett ömsat ormskinn, grodor. Kanske såg de en rävsvans slinka in i ett snår och försvinna. I alla fall trodde pojken att det var det han sett och hans pappa trodde honom.
De hade med sig skaffning och satt på en fallen stam med en stor rotvälta och åt. Pojken dinglade med benen, han drack saft och pappan hade kaffe i en termos.
Det var en dag sonen aldrig skulle glömma, och många år senare skulle han åter berätta om den. De tyckte om att vara med varandra och att upptäcka saker på vägen de gick.
De träffade på ett ödehus. Färgen flagade, fönstren var sönderslagna, ytterdörren stod öppen, det var tomt och smutsigt därinne. Egentligen var det bara ett skjul, det kurade lågt under träden i den glesa skogen. De trodde att det kanske använts som sommarstuga.
På baksidan låg dasset, dassdörren stod lutad mot dess sida, och på den kunde pojken klättra upp. Från dassets tak klev han upp på hustaket. Det var högt, men han vågade. Pappan skrattade mot honom och sa:
– Hoppa! Jag tar emot dig.
Pojken tvekade länge, sedan hoppade han.
Pappan tog inte emot honom. Han sa:
– Lita aldrig på någon.
Pojken hade skrapat knät. Men det var inte så farligt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
