Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingen av de 33 000 nitarna har behövt bytas på 150 år. Bild: Britt-Marie Brovik

Trettiotretusen nitar håller än

Det är 33 000 nitar och de håller fortfarande alldeles utmärkt. John Brovik har denna vecka bytt de salta stänken mot de legendariska sötvattensstänken kring akvedukten i Håverud.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Strax ska den öppnas, svängbron vid Köpmannebro, byggd på Götaverken 1911. En mycket elegant sak från hamnstaden Göteborg. Men först ska en amerikanare glida över, en Buick Roadmaster från 1957. Bilen är nästan lika bred som bron, en veteran i absolut nyskick, tvåfärgad med krämigt vitt i botten och brunt med dragning åt rött på tak och huv.

Jag är ju mest förtjust i båtar. Men den här bilen lämnar ingen oberörd, den här sortens passionerade elegans som föds ur tusen timmar i verkstaden. Killen bakom ratten har vit skjorta, mörka glasögon; jag anar ett leende när Roadmastern passerar mig på någon halvmeters avstånd.

Längst ner i slusstrappan låg en kanadensare och väntade på slussning tio meter upp till akvedukten. Bild: Britt-Marie Brovik

Ett stycke bort, i viken före bron, låg en klassisk bohuslänsk trålare med stävroder och flöt bland näckrosorna. Den påminde vagt om k-märkta LL 667, ljuvliga ”Asta av Smögen”. Men den här var ju helt grå, färglös. All vit linoljefärg hade fallit av, tvättats bort. Alla minnen från västerhavet och fisket försvunna. Det såg ut som den långsamt höll på att upplösas, glida ner i vattnet som vraket i rännan innan du kommer fram till Hamburgsund.

Slussvakten har svart, uppblåsbar Balticväst. Nu är han framme vid manövercentralen, bron vinklar ut för en större norsk motorbåt, den mest futuristiska jag sett med drag av rymdskepp. Buick och raket. Berättelsen om Köpmannebro växer fram i skärningen mellan bil och båt vid svängbron från Götaverken den här augustidagen, med ett oväntat högtryck parkerat rakt ovanför slussar och kanal.

Trålaren från Bohuslän hade helt tappat färgen. Bild: Britt-Marie Brovik

Efter den norska båten kommer en gul, en svart, en blå vattenskoter i full fart och gör en bredsladd framför slussen. Snurrar runt, försvinner bakom en holme och kommer puttrande i ultrarapid under den låga stenbron på andra sidan slussen. Slussar inte skotrar?

På Köpmannebro händer det saker hela tiden. Här gick den gamla kungsvägen, här fanns bageri, kafé, bensinstation, flera affärer, hotell. Nu finns slussvakten, en pytteliten gästhamn och några glassar i frysen på hamnkontoret. Det är ett härligt ställe.

Världens gångs utsända har alltså hamnat på kanalspaning, mest av en lycklig slump. Vi är ju egentligen på väg i ett rent teaterärende till Berättarladan i Sunne, men vi har tiden på vår sida och där är redan avtagsvägen till Akvedukten i Håverud.

Akvedukten! Ett tekniskt underverk, konstruerat av ingenjör Nils Ericson, storebror till John som uppfann propellern och byggde kanonbåten ”Monitor” som dök upp på Hampton Roads under amerikanska inbördeskriget.

Vi kommer på leden över bron, ser slussar och akvedukt uppifrån, i fågelperspektiv. Det är en smal vattentrappa, akvedukten är bara drygt trettio meter lång, härligt ärggrön, sammanfogad med trettiotretusen nitar och ingen nit har behövt bytas på etthundrafemtio år.

En norska motorbåt passerar svängbron i Köpmannebro. Bild: Britt-Marie Brovik

Den här biten av Dalslands kanal invigdes 1868 när kung Carl XV och drottning Lovisa tryckte sig igenom slussarna vid Håverud och ut på akvedukten med ångbåten ”Laxen” med några centimeter till godo. Stora svartvita bilder monterade vid slusstrappan visar händelsen. Det var ett stort ögonblick.

Plötsligt händer något. Slussportarna öppnas, vattnet dånar ut, folk hänger i klasar över räcket. Men slusstrappan är tom, ingen båt. Till sist ser jag vad som satt igång hela processen, fått slussvakten att ratta sina reglage, portarna att gå upp, vattnet att rusa fram. Längst ner i slusstrappan kommer alltså en kanot. En enda. En vanlig kanadensare i aluminium, med två paddlare i röda flytvästar.

Götaverken byggde svängbron - ett kvalitetsarbete från år 1911. Bild: Britt-Marie Brovik

Kontrasten mellan den här lilla grå solitären och den skrovliga, svarta slussväggen är besynnerlig. När kanoten kommer lite längre fram, när spänningen stiger, när vattnet forsar på som mest, när det brusar och virvlar och sprutar, ser jag att båda paddlarna tittar djupt ner i sina mobiler.

Den sammansatta bilden får mig att tänka på slussarna i Fort Augustus, i skotska högländerna. Här stod jag en annan gång, tillsammans med flera hundra andra nyfikna turister, japaner, danskar, fransmän, amerikaner, språken surrade i luften, Fort Augustus verkade vara världens centrum.

En bred Buick Roadmaster från 1957 passerar bron. Bild: Britt-Marie Brovik

Jag hade öppnat en fantastisk fish n' chips, inhandlad i en vit kantin några meter från slusstrappan. Det här var ett oerhört populärt ställe. Kanske stod den bästa fiskstekaren i hela Skottland bakom disken i flottyrdimman? Kön var lång. Grabben framför mig, en verkligt stadig skotte, köpte fyra stycken; två till sig själv, två till sin flickvän.

En stor klocka visade tiderna när slussen skulle öppnas på den här biten av Kaledoniska kanalen, invigd av drottning Victoria 1873 ombord på hjulångaren ”Gondolier”. Victoria var ju tidens superstjärna, satte Skottland på kartan, och snart hittade turisterna hit, drottningens alla följare.

Slusstiden kom, drog över, folk blev otåliga, någon bredvid mig sa merde! Men slussarna förblev stängda. Jag såg inga stora båtar den gången heller i slussen, bara en grabb i illröd keps som paddlade omkring i något som mest såg ut, tja, ett badkar kanske med någon decimeters fribord, längst ner i kanalen. Lite vilset, lite planlöst. Nej, för sånt där öppnar vi inte slussen i Fort Augustus i skotska högländerna.

Längst ner i slusstrappan låg en kanadensare och väntade på slussning tio meter upp till

akvedukten.

GP.SE

En norsk, futuristisk motorbåt passerar svängbron i Köpmannebro.

Trålaren från Bohuslän som låg och flöt bland näckrosorna hade helt tappat färgen.

LL 667, ljuvliga Asta av Smögen på Hälleviksstrands slip, en k-märkt fiskebåt med

linjerna i behåll.

Götaverken byggde den ytterst eleganta svängbron, ett rent kvalitetsjobb från 1911.

En bred Buick Roadmaster från 1957 passerar bron.

Skotrarna slussade inte vid Köpmannebro.

Plötsligt släpptes vattnet på i Håverud men jag såg ingen båt ännu.

Drottning Victoria, tidens superstjärna, invigde Kaledoniska Kanalen 1873.

Den stora klockan i Fort Augustus visade när slussarna skulle öppnas.

I kantinen några meter från kanalen köpte jag den bästa fish n chips jag någonsin ätit.

Den skotska måltiden. Bild: Britt-Marie Brovik