I kväll när jag var ute och rökte den sista cigarillen hoade en kattuggla i mörkret borta på Knavraåsen. Jag svarade med ett klävitt. (Nej, jag är ingen fågelimitatör men kan vissla klävitt på ett ungefär). Den undrade vad det var fråga om, flög närmare och till slut ända fram till branten ner mot ån, och medan jag klävittat och han hoat (för det var en han, hanar hoar och honan svarar med klävitt) en stund, kom jag att tänka på en sommar för några år sedan när vi hade besök av Angelo och Sophi från Rom.
Vår dotter träffade Angelo i den eviga staden för decennier sedan. Han har varit här uppe och hälsat på då och då. Han är en pratglad matematiker med gitarr och sångröst och sinne för detta livets goda. Nu var han nygift med en behagfull tyska som han hittat i Berlin.
Vi talade engelska med lite italienska, tyska och svenska inslag och förstod varandra ganska väl. Till natten skulle vi också prata med en kattuggla.
Vi tog en promenad längs ån, som var på bästa humör, sorlade och plaskade och bjöd på fågel- och fiskliv: man kunde se öringarna nere i vattnet från spången vid bastun, och svalorna seglade under lövvalven och forsärlorna vippade med stjärten på stenar i forsen. Vid Britanniadämmet fann vi ett ömsat snokskinn på någon meter, det andades vildmark och imponerade. Vad snok hette på engelska hade vi ju ingen aning om, men it was a not poisonous snake that likes water. Vi plockade hallon, smultron, blåbär och harsyra. Att allt detta gick att äta direkt från marken imponerade också, speciellt harsyran väckte förvåning.
Vi talade engelska med lite italienska, tyska och svenska inslag och förstod varandra ganska väl. Till natten skulle vi också prata med en kattuggla.
Solen sken.
Plötsligt valde det svenska flygvapnet att dåna fram och tillbaka på låg höjd med två Jas-plan. Därmed trängde sig omvärlden på och störde vår idyll. Det imponerade på sitt sätt. Jag bad våra gäster om ursäkt för hotfullheten.
Så småningom vände vi hemåt. Tog en drink före maten, pratade och lagade till och åt rödtunga med den makalösa vitvinssåsen, som Sophi fick receptet på efter mycket översättningsarbete. När vi var mätta var vi också lite småfulla och skämtade om det. Skämten minns jag inte längre, kanske var de inte så roliga, men det behövdes ju inte heller, vi var ju lite småfulla. Därpå blev det kaffe och någonting ytterligare och bildvisning från deras bröllop på en dator som inte ville samarbeta. Men det vill de ju sällan.
Jag skulle inte bli förvånad om vi sjung också, Angelo gillar att sjunga och beundrar The Real Group.
När så alltsammans var över i natten, och de skulle bege sig av, ville jag briljera med ännu mera vildmark och plockade fram ugglepipan. Jag blåste kattuggleaktigt i den och blev genast svarad borta från åsen med ett ilsket ho hohoho hooo. Jag svarade i min tur, vi lyssnade och fick svar igen, mycket närmare, och till slut satt den utmanade ugglan i tallen intill vedboden och hoade och blängde på oss. Fast såg den gjorde vi ju inte i natten.
Och så åkte Angelo och Sophi hem till Rom igen.
Ugglan i kväll, som jag visslat klävitt till, kom närmare för att förvissa sig om att jag var en tönt som försökte imitera en hona som var villig till lite kuttrasju. Ugglan som kom till tallen vid vedboden när Angelo och Sophi var på besök, ville köra bort en annan hane som kommit in på dess revir. Så mycket förstod jag.
Och därmed kom jag att tänka på runinskriften som jag en gång sett på en bjälke i stavkyrkan i Borgund:
”Lär dig rätt att tolka ugglornas tal.”
Översättningen från runskrift fanns på en lapp på väggen bredvid inskriften.
Burgunds stavkyrka är från sent 1100-tal och har mirakulöst nog ännu inte brunnit ner. En dendrokronologisk analys har visat att virket i kyrkan fälldes vintern år 1180, och kyrkan är sannolikt byggd strax därefter. 1782 försökte en sinnesförvirrad kvinna bränna ner den men hindrades från detta nidingsdåd.
Och så fick jag för mig att leta efter inskriptionen på nätet och fann den i Samnordisk runtextdatabas. Men den tolkningen lite annorlunda än den på lappen i kyrkan:
N 352 - BORGUND KIRKE, BORGUND KOMMUNE, SOGN OG FJORDANE
Innskriften er datert til middelalderen og er en treinnskrift.
Innskriften lyder:
raþ ret þu runar uh blint (e)s lo at
Ráð rétt þú rúnar. ... blint er .../uglu(?) át(?).
Oversatt til norsk blir det:
”Tolk du riktig (disse) runer. ’Blind’ er uglens magt(?)”.
Projektet Samnordisk runtextdatabas, 2004. Norges innskrifter med de yngre runer, bind IV, side 150.
Där ser man, det är vare sig lätt att tolka runor eller ugglors tal. Men med engelska och lite italienska, tyska, svenska och god vilja klarar man sig långt.
Och när det gäller ugglor kan jag locka dem till mig men riktigt förstå vad de säger kan jag inte, inte än.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
