Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Tyko: Till deppmusikens lov

Tyko tycker att det är toppen att få känna sig riktigt eländig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Efter att Gomorron världen är slut klockan elva på söndagar i P1 börjar högmässan. Då slår många över till P2 och programmet Text och musik med Eric Schüldt.

Ett program som nästan är som en högmässa. ”Det är lite andligt, som en förtäckt gudstjänst”, säger han själv.

Jag tänker mig att han inte skriver manus till sina program, han skriver partitur. Så kongeniala är texten och musiken.

”Det finns något gåtfullt med musik, hur den påverkar.

Några sekunder så är man inne i en annan värld”, sa Eric Schüldt när jag nyligen hörde honom berätta om sitt förhållande till musik.

En gång fick han ett brev från en lyssnare som frågade varför han alltid spelade så sorglig musik. Kunde han inte spela något gladare?

Men när han gjorde det hörde ännu fler lyssnare av sig: Vi älskar när det är deppigt. Det ska vara i moll!

För några år sedan var jag och hustrun på en påskresa i Bohuslän. Vi hade just parkerat i Havstenssund. I bilradion hördes P2 med Schüldt och med blickarna ut mot havet hörde vi en sångerska sjunga underbar barockmusik.

Vi fick veta att det var en av hans favoriter vi just lyssnat på: den tyska sångerskan Simone Kermes.

Från den stunden blev hon en av våra favoriter också. Och en nyårsafton befann vi oss i Berlin. Närmare bestämt i Konserthaus vid Gemdarmenplatz. Vi hade skaffat biljetter till Simone Kermes nyårskonsert. Efteråt fick jag dessutom ett samtal med henne. Hon hade turkos klänning och futuristiska silverskor.

En av Eric Schüldts absoluta favoriter är Arvo Pärt. En tonsättare som kan upplevas som tung.

”Besynnerligt, arrogant och skrytsamt”, skrev en recensent om Kreutzersonaten i A-dur.

Men Schüldt tycker inte Pärt har något mörkt över sig: ”Hans musik sätter igång en pilgrimsvandring.”

Schüldt träffade en gång sin idol. Men den estländske tonsättaren ville inte prata om sin musik. Han var mer intresserad av Volvobilar.

Eric Schüldt avslutade sitt föredrag med att spela rysk folkmusik. Stycket hette Min syndiga själ och han förvarnade om att det var det sorgligaste stycke han hört. Och med tanke på så mycket melankolisk musik han lyssnat på var det en varning att ta på allvar.

Men så la han till: ”Man blir otroligt glad.”

Glad? Jo, för denna musik gjorde honom mindre ensam. Den visade att det också fanns andra som vandrade i dödsskuggans dal.

Hjärtat blir mjukt och öppnar sig.

I år är det Beethoven-jubileum, 250 år sedan hans födelse. Jag borde lägga på ett kol med mitt läsprojekt som startade för tre år sedan: Åke Holmquists stora biografi, över 900 sidor, inklusive kompositionsregistret.

Det är fråga om en läslyssning med Spotify som följeslagare. Är nu framme vid Kreutzer-sonaten, sidan 362.

Den tillägnades den engelske virtuose violinisten Bridgetower, son till en afrikansk far. Men han blev osams med Beethoven efter ett gräl om en kvinna och sonaten dedicerades i stället till den franske violinisten Rodolphe Kreutzer.

Denne lär aldrig ha spelat stycket, det var för svårt.

”Besynnerligt, arrogant och skrytsamt”, skrev en recensent om Kreutzersonaten i A-dur.

Den var väl inte tillräckligt sorglig för att göra honom glad.

Tallyho!