Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Klocka i Vårgårda.
Vart är vi på väg? Bild: Jenny Schagerlind

Lars Fritsch: Tiden bara går - utan att vinka

Man kan googla tiden utan att få något vettigt svar.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Kan man tänka sig rum utan tid? Att allt bara stannar, men fortsätter att finnas, alldeles stilla. Kusligt, men kanske ändå inte så svårt att föreställa sig.

Kan man tänka sig tiden utan rum? Kvar blir ingenting, bara abstraktionen tid som går i ingenting alls. Det går eventuellt att tänka sig – eller är ingenting omöjligt att ens föreställa sig?

Men tiden och rummet borde i alla fall vara varandras förutsättningar. Utan tid inget rum, utan rum ingen tid.

Skapar då rörelsen tiden? Skapar tiden rörelsen? Eller är de ett, för att uppstå måste rörelsen ha tid, för att finnas måste tiden ha rörelse.

Det är mycket att tänka på.

Det har sin tid, detta livet. Men…

– om tiden stannade

och tänkte sig för

över vad den gör

med oss som dör,

funderade en kåsör.

Om den upphör?

Denna marodör,

vårt livs sabotör,

som oss förgör.

Borges funderade inte sällan över tiden, och i en av sina noveller låter han någon gud bevilja en man, som står inför en arkebuseringspluton att få tiden stannad under ett år så att han kan skriva färdigt sin teaterpjäs medan kulorna är på väg mot hans bröst. Men Borges låter året gå bara för författaren, inte för skyttarna. Är det möjligt att det för den ene går ett år, och han hinner tänka igenom sin pjäs i tre akter och ändra och dona med den så att den till slut är fullkomnad, medan det för de andra bara går en bråkdel av en sekund? Att gudarna kan åstadkomma det mesta har vi ju hört talas om, även om det var längesedan de gjorde något som stred mot naturlagarna. Men kan också Borges göra som han vill med tiden?

Den borde ju gå lika för oss alla, om än långsammare i väntrummet på Floda vårdcentral, i väntan på att doktorn skall uppenbara sig, och det redan gått tio minuter över avtalad tid, än i slalombacken i Hemsedal.

Han är en förunderlig skribent, Borges. Men någon gång kan han själv bli vilse i sina labyrinter.

Och se, där ligger världen och snurrar, en parentes i evigheten.

För tiden den går, och lika för alla. Och regnet driver genom den, det smattrar mot paraplyer, trummar mot plåttak, slår mot fönsterrutor; men snön den bara faller, tyst virvlar den i natten. Och katten vägrar att gå ut. Snön lägger sig och byggs med tiden upp och gör allt avrundat och mjukt och stänger till och spärrar av, och till slut inser man att den går över kängskaften, och att man måste gå ut och tampas med den. Tröttheten och vätan i kläderna när tiden gått och man skottat hela uppfarten och snön ändå inte upphör att falla utan gör ens arbete ogjort.

Och se, där ligger världen och snurrar, en parentes i evigheten. Så blå, så liten, så sliten. Se, där blommar äppleträden, så vita och skära, så orubbliga. Och snön som yr och yr. Och åskan som skrämmer mig ända sedan den gången blixten slog ner alldeles i närheten och elkontakterna for ut ur vägguttagen. Och alla elmackapärer som gick sönder då.

Och se, där sveper regnet över ängen, och det är skönt att ha det torrt och varmt härinne. Vårens sorgsna förhoppningar, sommarens löften, höstens hot, vinterns livlöshet. Rytmen, så fundamental. Födelsen, blomstringen, döden. Soluppgången, så skärande rosa, solnedgången, så rasande röd. Mörkrets barmhärtighet som sluter sig runt oss efter den grälla dagen. Sömnen som inte kommer, hopplösheten i den ofrivilliga vakan.

Människorna, så många – alltför många – så hjälplösa i sin själviskhet och barmhärtighet. De vimlar över torgen, de trängs i spårvagnar och bussar, de sitter i kilometerlånga motorvägsköer och undrar vad meningen är med alla dessa morgnar och kvällar. Och så blommar blåsipporna igen och då tror de sig veta innebörden av alltsammans.

Och tiden bara går, obarmhärtigt, obegriplig.

Men vad är då tiden, skaparen och förgöraren? Man kan googla tiden utan att få något vettigt svar. De som skriver om den försvinner snart in i kvantmekaniken och ut i universum. De berättar vad Leibniz grälade med Newton om: att tid är en behållare för händelser kontra att den är en ”konceptuell apparatur” som skildrar förhållanden mellan händelser.

Nietzsche menade att tiden är oändlig och cyklisk, att allt redan har inträffat och kommer att göra det igen. Och igen.

I den nordiska mytologin bjöd asagudarna in nornorna, Verdandi, Urd och Skuld, till världsträdet Yggdrasil för att bo med dem i Asgård. Det visade sig vara ett misstag. För väl på plats började nornorna att spinna tidens tråd, och asarna upptäckte förskräckt att de började åldras.

De fick hjälp av Idun, fruktbarhetens och kärlekens gudinna. Hon bjöd dem på äpplen som höll dem unga. Men hon gav bara gudarna, inte människorna. Njuggt kan man tycka.

För att slutligen bringa någon klarhet i detta med tid citerar jag oblygt mig själv: ”Och tiden bara går utan att ens vända sig om och vinka.”

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.