Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Beauty of Moscow.  Bild: Miriam Dovrén/Blomsterfrämjandet
Beauty of Moscow. Bild: Miriam Dovrén/Blomsterfrämjandet

Kristoffer Kviberg: ”Sverige är kanske inte så bra ändå”

Kan ”vi har nått en platå” rent av bli en ny ”jag trivs bäst i öppna landskap”?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det är tvivlens tid. Fan vet vad och vem en ska tro på. Så brukar det förstås vara så här års, men just i år handlar det om mer än väder- och jordgubbsprognoserna till midsommar. Jag pratade förvisso med en jordgubbsodlare alldeles häromdagen. Han var försiktigt optimistisk. Denna text ska dock inte handla om jordgubbsodlare.

Ty vid ett podium satt två män alldeles häromdagen och förkunnade att de nog tror att Olof Palme sköts av en grafiker i öronlappsmössa. De tror i alla fall att de finns ganska många saker som tyder på det. Därför läggs den gargantuanska utredningen ner.

Vid ett annat podium stod allehanda myndighetsföreträdare och besvarade frågor kring corona-krisen och Sveriges höga dödstal med lätt svävande kanslisvenska och formuleringar, om toppar, platåer och äldrevården, som riskerar att ristas in i den svenska folksjälen.

Kan ”vi har nått en platå” rent av bli en ny ”jag trivs bäst i öppna landskap”? Kan ”vi talar månader, inte veckor” skrivas in i någon sorts kanon strax bredvid ”ja visst gör det ont”?

Just när syrenerna börjat blomma ut står jag i en högstadiekorridor i en mellanstor svensk stad. På golvet ser jag fastklibbade tuggummin och en utriven sida ur ”Levande historia årskurs 8” (den aktuella sidan berör industrialiseringen i Storbritannien, halva sidan upptas av en egendomlig teckning av engelsk landsbygd). Runt omkring mig stimmar hormonstinna tonåringar. Det är snart skolavslutning och mixen av känslor som trötthet, glädje, sorg och förväntan är mig numera välbekant. Ett sommarlov betyder högst olika saker för olika individer.

Det luktar svett, billig parfym och energidryck. I ett hörn bakom några skåp står en kille som gillar att spela dataspel och att rita. Vid en bänk hänger gänget som fixat moppe-kort alldeles precis till 15-årsdagen, en av dem har precis missat två solklara lyror i brännbollsturneringen men är godkänd i gänget ändå för att hans pappa är en fena på motorer.

Jag blir stoppad mitt i korridoren av en kille med ursprung i mellanöstern. Han är en favoritelev. Som lärare får man väl egentligen inte ha det, men alla lärare jag någonsin träffat har det i alla fall. Killen, som vi kan kalla Mohammed, ler. Det gör han alltid.

– Tjena magistern! Jag läste tidningen. Du vet, de bara gissar om Palmes mördare. Ingen har koll. I mitt hemland hade de fångat honom på fem minuter! Sverige, 34 år och sen bara kanske. Samma med Corona. I mitt hemland får ingen gå någonstans. Nästan ingen dör.

Mohammed träffar med sina ord. Jag har inget svar. Jag ler mot honom, möjligen avfyrar jag någon form av fånigt skratt.

– Sverige kanske inte är så bra ändå, säger han.

Jag tänker på allt jag försökt lära honom; om svensk språkhistoria, om hur man skriver en novell, om vem Karin Boye var.

Mohammed ler inte riktigt längre. Han tittar uppfodrande på mig. Som om jag skulle ha ett svar. Det har jag ju inte.

Jag vet egentligen bara att 34 år har gått, att typ 5 000 människor har dött och att syrenerna snart har blommat ut.