Vi kommer längs kustvägen på spaning efter Sandhammaren, den första Heidenstammaren. Genombrottet för ingenjör Gustav von Heidenstams teknik som revolutionerade fyrbyggandet i Sverige.
Vägen slingrar sig lekfullt genom ett landskap fullt av överraskningar. På en kulle till höger står en ensam ek. Precis intill, en gigantisk tjur uppbyggd av material som ser ut som svart armeringsjärn. Huvudet är sträckt mot eken, jag ser himlen lysa genom skulpturen. Tjuren är makalös i uttryck och form, läget högst upp på åsen spektakulärt.
Det här är Österlen. Det är en sommardag.
En skarp högersväng. En raka sen, ner till fyren. Det här måste vara Sveriges mest lättillgängliga fyrplats. Vägen går nästan fram till fyren och en klen vägbom är väl det enda som hindrar folk att köra rakt in i järnporten.
Här på Sandhammaren brukar stå hundratals bilar hursomhelst längs vägen en högsommardag. Men idag är det nästan tomt. Två grå personbilar och en tyskregistrerad truck med en liten äggformad husvagn, monterad på flaket med blåa spännband. Det är allt.
Den mönjeröda fyren är ju vårt mål, men först måste vi ut på den här stranden. Av med strumpor och skor. Sanden är fulländad. Bländande vit, oerhört finkornig, underbar för en naken fot.
Himmel och hav går ihop. En vit segelbåt på synranden som knappt rör sig. En ilandfluten, uttrycksfull trädrot nertryckt i sanden. Här verkar inget kunna hända. Men allt bedrar. Sandhammaren, ett av Sveriges värsta ställen. Hatad av alla sjöfarare som försökt runda Skånes sydöstra hörn i svårt väder. Här finns den största skeppskyrkogården i landet. Här ligger tusentals vrak begravda i sanden.
Tre sandrevlar löper parallellt med kustlinjen. Mellan revlarna finns djuprännor och allt rör sig. Sjöfartsverket anger att sandreven sträcker sig 7 nautiska mil ut från kusten.
Tillsammans med starka strömmar blir platsen livsfarlig.
En god vän seglade förbi här ute någonstans i tufft väder när ett röstjärn small av och riggen gick i sjön. Han var ensam ombord på sin 33-fotare. Men han var iskall, lyckades samla ihop mast och segel och ta sig i hamn. Det enda han behövde hjälp med var att förtöja vid kajen med all bråte hängande längs båtsidan.
Jag ryser när jag minns den historien, allt som kunde ha hänt. Skönt att sitta i en mjuk sanddyn, formad som en Bruno Mathssonstol, och bara titta på havet. Men det är inte helt lugnt. Ett surr i luften först. En rödvit prick bara. Snart är den över oss, en motordriven glidare med fallskärmsvinge. Den får mig att tänka på ”Little Nellie” i Bondfilmen Man lever bara två gånger när den lågsniffar över beachen. Vinge, lite stålrör, tunna stag. Strax efter ser vi en figur komma längs stranden. Han har en speciell gångstil, som Joe i Nevil Shutes Fem svarta höns, och han går med fötterna precis i vattenbrynet. När han passerar oss ser vi att han är helt naken, har bara blå ryggsäck på ryggen. Han tar ingen notis om oss, går vidare i sin bubbla.
Vi tar vägen genom ekskogen tillbaks till fyren. Årtalet 1862 läser jag på en stilig blå skylt med gul infattning ovanför porten. Bygget är ytterst elegant med sitt 29 meter höga järntorn i mitten, hopsnört av stag fastbultade i 12 meterstora plattor i marknivån.
Teknik från mitten av 1800-talet med stadiga bultar, smidesgrejor. Känns förvånansvärt modern ändå, Heidenstammaren, tillverkad på Hällefors Bruk. Linssystemet kom från en firma i Paris och kostade nästan lika mycket som hela fyren; det är dyrt att handla kvalitetsgrejor från Paris.
Från början fanns två fyrar ”byggda på skrufpålar af jern” berättar en av många informationstavlor uppsatta av Föreningen Sandhammarens Fyrplats. 1891 monterade man ner den ena fyren, ljuset från bara en fyr var tillräckligt starkt för sjöfarten och 1979 avbemannades fyren.
På fyrplatsen fanns också en räddningsstation med livbåt och hästdragen vagn som snabbt kunde få båten ner till stranden. Livbåten var osänkbar, byggd i Köpenhamn 1855 för 1254 riksdaler. Stadig, men djävulskt tung att ro för åtta roddare.
I ett skjul bredvid båten finns räddningsgrejorna, rep, block, räddningsstol och en tavla som berättar hur raketapparaten från England fungerade. Man sköt iväg raketen med sin lina så den hamnade över riggen på haveristen. Besättningen krokade fast linan, räddningsstolen halades ut från stranden, en man klev i och drogs in genom bränningarna. Det här fungerade många gånger. Så här skriver uppsyningsmannen vid räddningsstationen 27 november 1858:
Vinden syd, blåsande en half storm strandad Svenska Briggen Elise från Stockholm. Då anlitades raketapparaten, hvarvid 2 kast gjordes. Sedan trossen styvhalats utsändes räddningsstolen, hvarvid 2 man lifräddades och lyckligt halades iland.
Så fortsätter det. Berättelse efter berättelse om dramat vid Sandhammaren.
Besättningar som bärgats, guldmedaljer från brittiska regeringen till livräddarna. Och alla gånger man inte lyckades. I snöstorm, i dimma när man bara kunde hitta en livbåt med kölen upp nästa morgon, helt nära land.
Lite längre upp längs kusten ligger det lilla samhället Brantevik. I början av 1900-talet hade 118 segelskutor Brantevik som hemmahamn. Idag finns bara ett skepp kvar i den charmiga hamnen, jakten ”Hoppet”. Ett bra namn på en skuta som kryssar i farvattnen kring Sandhammaren. En av Sveriges allra farligaste platser med en av de vackraste fyrarna.
