Vi börjar i Glommen.
Utanför hamnen i detta lilla halländska fiskeläge mellan Varberg och Falkenberg finns en liten udde, och på denna udde står en sten.
Glomstenen heter den. Eller Glumstenen, enligt vissa källor. Den är väldigt stor. Mer exakt är detta flyttblock i gnejs fem alnar högt och sju och en kvarts aln brett, vilket i vår tids mått blir ungefär tre gånger fyra meter.
Ni kan vara lugna förresten, vi kommer till fyren. Men först ska vi bli klara med stenen, och sedan ska vi till kyrkan. Och därefter äntligen till månadens fyr: Morups tånge.
Att Glomstenen är stor är ju i sig självt inte särskilt anmärkningsvärt. Det finns massor av stora klippblock, stenar och bumlingar överallt som ingen någonsin kommer skriva en rad om.
Men Glomstenen är en ovanligt känd sten. Någon har ju till exempel tagit sig mödan att döpa den. Och den som döpte den gjorde det för mycket länge sedan – namnet Glomstenen är nämligen känt sedan 1000-talet då den norske kungen Harald Hårdråde seglade förbi här vid minst två olika tillfällen. Säkert fler.
Det som gjort stenen lite känd är troligen dess storlek i kombination med placeringen längst ut på en udde. Den syns alltså väldigt bra från havet, och har därför i långa tider fungerat som sjömärke för passerande skepp – en sorts primitiv fyr, om man så vill. Precis söder om Glommen ligger nämligen en farlig udde, Morups tånge, där många skepp gått i kvav.
Det finns förresten en annan grej som är speciell med stenen. Nämligen att någon har ristat in lite text på den. Texten är en kortfattad och torr beskrivning av hur högt vattenståndet var 1812, och författades av den lokalhistoriskt intresserade kyrkoherden Sven Peter Bexell från Grimeton några mil inåt land.
Sven Peters brorson, godsägaren Alfred Bexell skulle förresten långt senare bli känd för några andra stenristningar – nämligen Bexells talande stenar i Åkulla bokskogar. Men då talar vi alltså om en helt annan Bexell och helt andra stenar. Varför familjen Bexell hade denna förkärlek för stenhuggeri lär vi aldrig få veta, så vi rör oss vidare.
Till Morups kyrka några kilometer norr om Glommen. Eller är det nordnordost – väderstreck ska så klart anges korrekt!
Om stenar var vikingatidens motsvarighet till fyrar var nämligen kyrkor medeltidens. I alla fall just här i Morups socken. I sin bok Hallands historia och beskrivning skriver Sven Peter Bexell (ja, han igen) att kyrkan var ett viktigt sjömärke för sjöfarande i och med sitt höga rödmålade torn. Detta var på den danska tiden, och Morups kyrka kallades för den røde kirke på grund av kyrktornets färg och fasaden i oputsat tegel. I dag är kyrkan dock vit och svensk.
Apropå danskar och kyrkor så ska det, också detta enligt Bexell, på medeltiden ha legat ett kloster i Morup. Det enda han berättar om klostret var att det inte mindre än tjugo gånger ska ha plundrats av adelsmannen greve Jacob av Halland som på 1200-talet byggde Varbergs fästning. Om det syntes från havet är dock oklart.
Så till sist själva fyren – Morups tånge. Den sticker upp som ett lite knubbigt torn ur tallsnår och sanddyner, bara några hundra meter söder om Glomstenen. Bland det gulgrågröna gräset lyser lila trift och violer. Lärkor kvittrar och skärfläckor letar mat i vattenbrynet.
Fyren byggdes 1843, alltså några tiotal år efter att Bexell var i Glommen och ristade i stenen. Kanske 600 år efter att Morups kyrka byggdes på 1200- eller 1300-talet, och 777 år efter att Harald Hårdråde dött vid Stamford Bridge år 1066. Och under alla dessa år har alltså förbiseglande sjömän spanat in mot land. Först mot stenen, sedan mot kyrkan och till sist mot fyren. Men i dag använder de nog gps.
