En av fördelarna med att vara Världens gång-redaktör är att man årligen erhåller ”Svensk skeppslista”.
Den är utomordentligt torr, i den mån något sådant kan sägas om en publikation om sjöfart. Den förtecknar alla svenskägda fartyg av någon betydenhet.
I flera dagar har jag nu underlåtit att svara i telefon. Jag har misskött min korrespondens och jag har svarat undvikande när grannarna har behövt hjälp med att lyfta ett vitrinskåp eller rädda kattungar ur träd. Ty jag har läst skeppslistan.
Det förekommer ingen mer koncentrerad litteratur i Sverige.
Första kapitlet heter ”Svenskägda handelsfartyg över 100 bruttoton”. Det inleds med asfalttankern ”Acacia Rubra”. Gotländska ägare. ”Acacia Rubra” är svart, med röd kran i mitten. Hon byggdes i Yueqing i Kina år 2011. Hon har motor på 3 060 kilowatt från Wärtsilä. Hon är registrerad hos Lloyd’s.
Det är en liten novell: en gotländsk asfalttanker klyver Östersjön en försommarnatt.
Jag läser sedan om Strömmarederiets ”Evert Taube”, byggd i Omastrand i Norge år 1976, plats för 237 passagerare. Jag betraktar med ömhet bogserbåten ”Karl-Erik”, byggd i Åmål Sweden år 1975.
”Sankt Erik” är 38,57 meter lång och byggd i Göteborg år 1881.
År 1881 hade hästspårvagnarna precis börjat gå mot Stigbergsliden. Det var det året telefonen kom till Göteborg. International Bell Telephone Co fick koncessionen efter att i ansökan ha skrivit: ”Så till exempel kan varje affärsman från sitt kontor giva muntliga ordres till sin långt därifrån belägna fabrik.” År 1881 var Oscar II fortfarande ganska galant. Och år 1881 byggdes alltså S:t Erik på Lindholmen för Marstrandsbolagets räkning och sattes i trafik mellan Göteborg och Mollösund - med aktersalong och cigarrer, landshövdingefruar med rysch och hattaskar, brännvinskantin och fläskkotlett med stekt potatis och bröd och smör.
På fotografierna i skeppslistan framträder fartygen i helfigur under blå eller lätt grå himmel, i städse smult vatten.
”Bohuslän” ångar med muntra flaggor och trecylindrig ångmaskin på 405 kilowatt från Eriksberg.
Bogserbåten Herkules står grön och bredbröstad under Götaverkens kranar.
En vinterkväll för några år sedan gjorde jag en promenad vid Lilla Bommens hamn. Det var dagen före julafton. Det regnade. I gästhamnen låg en stor motorbåt. I den satt konsulten Valfrid Jonsson (fingerat namn) från Södertälje (ej fingerat). Valfrid Jonsson var lite rödfnasig på flinten. Han hade fått ett långtidsuppdrag i Göteborg, undersökt bostadsmarknaden och funnit att det var betydligt enklare att köpa en stor båt och bo centralt i den i Göteborg. Men nu hade han kommit att älska båtlivet. Han ville aldrig mer bo på land. Han övervägde att åka till Marseille. Han hade inrett med en liten plastjulgran. Han satt vid Lilla Bommen medan regnet dånade över ventilerna. Fotogenlampan stod på bordet. Han förtärde ett glas calvados och läste Svensk skeppslista.
Såvitt jag förstod utgjorde den hela fartygsbiblioteket.
Valfrid Jonsson från Södertälje berättade, medan mörkret tätnade, en mycket lång historia om hur ensamseglaren Joshua Slocum en gång varit nära att förlisa till följd av att en get hade ätit upp sjökortet.
I mellandagarna var jag nere vid Lilla Bommen igen, men då hade hade han avseglat, mot sina hamnar och sin längtan. Jag hoppas att konsulten Valfrid Jonsson från Södertälje, var han än befinner sig i dag - i Cowes eller Kingston eller Rotterdam eller vart nu havsfolk tar vägen - är så nära ett postkontor att han kan få sitt exemplar av skeppslistan.
Jag avnjuter mitt exemplar i stillhet på Hisingen, en ö i Kattegatt med 140 000 invånare.
Fotnot: Skeppslistans fullständiga namn är ”Sveriges maritima index 2020. Svensk Illustrerad Skeppslista.” Även årets upplaga är sammanställd av Krister Bång och utgiven av Breakwater Publishing.
