Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Sexton smörgåsar för doktor Tegnell

Kåsörens trädgård har seglat upp som det självklara alternativet på södra Hisingen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Minns någon 1982 års sommarvits?

– Jag ska bli badflicka när jag blir stor.

– Jag ska bli badkar.

Nu är jag badkarl. Med sommarlovets intåg har vår trädgård i Kyrkbyn stillsamt – nej, inte stillsamt – förvandlats till badanläggning. Vi har åter fyllt den runda presenningspoolen med sexton kubikmeter vatten. När Västtrafik avråder från att åka spårvagn och doktor Tegnell lägger pannan i veck så fort någon för kommunala badplatser på tal har vår trädgård seglat upp som det självklara alternativet på södra Hisingen. I lördags räknade jag till elva barn i den runda plaskbaljan. Inget av dem var mitt.

Övernattningarna präglas av popcorn och är inte utpräglat vildmarksasketiska.

Dessa barn är på enastående gott humör. De håller emellanåt huset under bevakning i väntan på att vi ska komma hem. Sedan sitter de i trädgården och ber om att få bada. Det visar sig att de påfallande ofta behöver låna badkläder och handduk. Min numera elvaåriga blondin antar då rollen som spa-värdinna och hämtar alla sina avlagda eller halvt utrangerade baddräkter och tio handdukar. Sedan bär hon ut smörgåsar och saftglas med isbitar, medan jag börjar med lunchen. Den får bli liksom elastisk, för man vet aldrig hur många gäster det blir. Formfranska i smörgåsgrill är ganska bra. En förmiddag gjorde jag sexton sådana varma smörgåsar. När jag bar ut de sista sade en flicka:

– Det här var okej, men i går hade de ju inte ens bröd till hamburgarna.

En kväll när jag samlade ihop glasspapper och handdukar sa jag:

– De kan i alla fall inte vara här på natten.

Det var en dumdristig kommentar, som mycket riktigt utmanade universums ordning. Den elvaåriga spa-värdinnan tolkade mitt uttalande som kritik mot anläggningens kapacitet och slog upp två övernattningstält. Övernattningarna präglas av popcorn och är inte utpräglat vildmarksasketiska. De har dragit in ström i tälten för att kunna se på film hela natten. Jag vet inte hur dags de somnar. Ingen tendens till avmattning anas (utom hos mig) när jag tittar till dem klockan fyra på morgonen. När jag kommer ner i köket klockan sju på morgonen står spa-värdinnan och steker bacon.

Samtidigt kan jag inte tänka mig något värre än att det skulle bli tyst i trädgården. Jag vet att det kommer att ta slut. Det är kanske inte riktigt den sista sommaren då jag tillåts berätta spökhistorier för tre flickor med uppspärrade ögon. Men kanske den näst sista. De är på väg ut ur lekarna. I söndags hörde jag dem i poolen. Det var en lek som gick ut på att skapa en strömvirvel. De sprang hand i hand i vattnet i så vid cirkel som möjligt. En ropade:

– Vi leker att det är en karusell.

En annan ropade:

– Vi leker att det är en karusell som är en storm.

Då sa min elvaåriga blondin och spa-värdinna:

– Det går inte att leka att karusellen är en storm. Karusellen är ju en lek i sig.

Sedan diskuterade de om karusellen var en lek i sig. Ett regnmoln kom från Göta älv. Jag stod och lyssnade på detta filosofiseminarium om leken i sig, insåg att de alla skulle klara sig utmärkt i livet, och jag gick in och hämtade saft och glass och handdukar, för det grånade över Hisingen.