Naturhistoriska museet i Göteborg invigde häromdagen sin nyinredda valsal. Jag ska gå dit så fort jag blir insläppt. Om jag blir insläppt. Jag har mina tvivel.
Malmska valen i Slottsskogen är det enda fenomen som har lett till att jag som journalist har blivit mordhotad.
Vi efterlyste bevis för kaféet – fotografier, kvitton, menyer, ritningar, tillstånd, servetter.
Valen är – för att komma med en upplysning i en teaterviskning – en drygt sexton meter lång blåvalsunge som hösten 1865 strandade i Askimsviken. Den vildskäggige intendent Malm lät släpa kadavret efter en ångbåt till Lindholmen. Där fick redaktörerna (inte jag) smaka på valspäck med peppar och brännvin. Sedan spikades skinnet på tre skrov som kunde rymmas i järnvägsvagnar. Efter något år blev valen insupen i Berlin – impressarion kunde inte betala räkningarna – och måste lösas ut av den tålmodige timmerhandlaren Dickson.
Sedan dess har valen fått hållas i Göteborg.
En redaktör hävdar att jag under mitt yrkesliv har skrivit 42 artiklar om Malmska valen. Jag vågar inte undersöka om det är sant.
Den första skrev jag våren 1993.
Jag förmedlade då ett rykte om ett kafé i Malmska valen. Jag ringde en museiintendent som, med antydan till varmgång i rösten, dementerade detta kafé. Ett par år senare gjorde jag ett större reportage. Museipersonalen hade före mitt besök – eventuellt på grund av det – sammanställt en liten broschyr som framhöll att kaféet i valen aldrig hade existerat.
Jag har sedan dess skrivit om valen med mycket ringa folkbildande framgång.
Vid föreningsmöten i Olskroken, Redbergslid eller Lundby – allfarvägar för alla göteborgska kåsörer och Sture Hegerfors – berättar alltjämt alltid minst en åhörare per kväll att det har funnits ett kafé i Malmska valen.
Mina försäkringar om att så icke är fallet upptas mycket illa.
En gång gjorde Världens gång-redaktionen en ansträngning för att klarlägga frågan. Vi efterlyste bevis för kaféet – fotografier, kvitton, menyer, ritningar, tillstånd, servetter. Vi skickade ett tv-team till museet och gjorde en intervju inuti valen med en pensionerad intendent som svor på att inte det fanns minsta kaféspår i museets arkiv, räkenskaper eller protokoll.
Vi samlade in hundra berättelser. Förklaringen verkade vara att alla som mindes kafeét hade varit där i femårsåldern. De hade ätit medhavd smörgås i eller bredvid valen.
Så var det med det.
Och så blev det 2021.
Veckan före påsk fick jag höra talas om återinvigningen.
På skärtorsdagen fick jag det första telefonsamtalet om kaféet i valen.
Museipersonalen har avstått från att kontakta mig inför återinvigningen. Jag kan inte nog understryka hur innerligt väl jag förstår dem.
Jag läste istället Carl Mobergs utmärkta reportage.
I samband med återinvigningen av valsalen publicerade GP i påskhelgen bilder från den nya basutställningen. En av dessa bilder föreställer en vägg med ett stort fotografi. Fotografiet på väggen visar Malmska valen och en ganska enkelt tillyxad skylt vid valens nos: ”Kafé Buken”.
Denna bild från museet har under påskhelgen fyllt mig med förunderlig och stillsam fröjd.
Ty bilden ser kanske ut att vara från våren 1934. Men den är snarare från våren 2014. Den är framställd på Göteborgs-Postens Världens gång-redaktion. Jag är indirekt skyldig. Illustratören bakom denna vackra manipulation heter Joen Wetterholm.
Bilden framställdes av oss som ett slags maning till besinning – en demonstration av att det kunde vara bra med källkritik även i valkaféfrågor.
Denna pedagogik fungerade mycket dåligt.
Inom ett dygn efter att vi hade presenterat detta glada skämt cirkulerade bilden på sociala medier som bevis för att kaféet hade existerat.
Inom två dygn hade samma bild publicerats av misstag i en tidning nära mig. Samtalet med ansvarig redaktör – där jag måste förklara att redaktionen hade lurats av sitt eget falsarium – var besvärligt.
Jag författade därpå en rekordlång artikel där jag systematiskt lade fram alla argument för att kaféet i valen aldrig hade existerat.
Då ringde en man.
Han lät mycket gammal. Det kändes inledningsvis inte orimligt att han personligen hade deltagit vid bärgningen i Askimsviken i oktober 1865. Han sa:
- Min far gick på kafé i valen sommaren 1923. Och det är tur för dig att jag är 89 år och bor i Värmland. För annars hade jag åkt till Göteborg och slagit ihjäl dig.
Det är mitt yrkeslivs enda mordhot.
Och nu är det alltså igång igen.
Den av New York Times och Washington Post utropade kampen mot fake news är ett intet mot den holmgång om sanningen som under det närmaste seklet kommer att varsnas på Naturhistoriska museet i Slottsskogen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
