Hur svär en göteborgare?
De flesta svenskar svär, alltså gör även göteborgare det. I en enkätundersökning visade det sig att tre fjärdedelar sade att de svor ofta eller ibland. En lika stor andel sade sig tycka illa om svordomar. Slutsats: de flesta svär, fastän de i princip ogillar svordomar.
Dagens text är en neutral beskrivning av svordomarna och deras användning. Den uppmanar varken till bruk eller missbruk.
Svenska svordomar hämtar sitt material ifrån det religiösa fältet, och i synnerhet från underjorden. Svärande är i stor utsträckning uppbyggt på och kring orden helvete, jävlar, fân och sâtan. Jag använder â-stavningen för att markera att fân och sâtan inte uttalas med det vanliga långa a-ljudet som i svan och lata.
Ordet jävlar används i många skepnader i svärandet. Singularformen jävel kan användas som invektiv (nedsättande omdöme): din jävel. Pluralformen jävlar används typiskt som interjektion, ibland med tillägget också: jävlar också. Ofta uttrycks då irritation över vad som hänt eller sagts. Jävla kan också fungera som adjektiv: jävla idiot. I göteborgskt uttal kan vokalen vara kort och ibland låta som ett kort a-ljud: din javvla idiot. Ordet kan även användas som verb, och då uttalas det som regel utan emfas och med lång vokal: dom ska alltid jävlas med oss.
Även fân används på olika sätt. Uttalet kan vara fân men lika ofta fâen. Irritation kan markeras med fâen också, och överraskning med å fân (knappast å fàen). Ordet förekommer också i ett par riktigt starka eder: fâen i mig och fâen ta mig. De senare fraserna används som satsadverbial; de är starkt emfatiska synonymer till verkligen. Tolkas de här ederna ordagrant, är de fasansfulla, vilket även dra åt helvete är. Men de ska inte tolkas ordagrant. Det är ett definierande drag hos svordomar är att aldrig tolkas ordagrant.
Göteborgskans svordomar är ungefär som de i andra svenska dialekter, men det finns ändå en del att lägga märke till.
De ”himmelska” svordomarna, till exempel herre gud, himlar och kors, är som regel inte lika starka. En gammal iakttagelse är att protestantiska länder hämtar svordomarna från underjorden, medan katolskt svärande mer hämtar kraften ovanifrån. Där är det mycket gud, jesus, maria och helgonen.
Göteborgskans vanligaste himmelska svordom är det ganska milda himla: himla fint, himla käckt. Himla används naturligtvis på många håll, men knappast oftare än i Göteborg.
Om man ser ut över världen, så är det vanligt med kraftuttryck som har med könsliv och familjeheder att göra. Sådana svordomar har traditionellt varit sällsynta i svenskan, men på senare tid har det kommit in en del i den vägen. Vi lämnar det ämnet här; det har inte speciellt med göteborgskan att göra. Samma sak gäller inlånade engelska svordomar. Även förskolebarn kan tillägna sig fraser som oh, my god. Så lät det inte förr.
Göteborgskans svordomar är ungefär som de i andra svenska dialekter, men det finns ändå en del att lägga märke till. Jag börjar med den starkaste: herre jävvlar, eller än mer göteborgskt harre javvlar. Den typiska användningen är att markera en stark upplevelse: harre javvlar va kul vi hade. Uttalet är alltid med stark emfas. Det kan jämföras med herre gud, som visserligen kan användas på liknande sätt, men som också kan sägas med en uppgiven suck: herre gud, va dumt.
Att herre kan uttalas harre är inget konstigt. Ett kort e eller ä före r uttalas i göteborgskan ofta som ett a: berg/barg, färgen/fargen.
Detta uttal har vi också i å harrenadå, som typiskt uttrycker överraskning. Detta å harrenadå har ibland uttalsvarianten å hallenadå. Skruvar man ytterligare något på å harrenadå, får man ett annat typiskt göteborgskt kraftuttryck, nämligen å hâna. Denna variant är så mild att många inte tänker på den som en svordom. Man ser kanske inte kopplingen mellan å harrenadå och å hâna.
Ett annat göteborgskt uttryck som de flesta inte kopplar till svordomarna är joggen och joggens. Det mest kända exemplet finns i sången Knô dej in, där en textrad lyder ”när som du känner dej joggens vessen”. Detta joggens är bildat till ja gud, som i en del dialekter uttalats jaggu.
Uttrycket jajjemän eller jajjamän består dels av svarsordet ja, dels av tillägget män, som ursprungligen avsåg heliga män, det vill säga helgon. Något som väl ingen tänker på när man i vanliga samtal med lite lagom entusiasm svarar jajjemän i stället för att bara säga ja.
Det göteborgska a-män, som anger ett mer avmätt ja-svar än jajjemän, har samma ursprung. På en fråga som ”Du bodde i Haga, va?” kan man svara a-män och nicka lite menande. Svaret antyder ofta att man har mer att berätta.
Om göteborgare svär mer eller mindre än andra svenskar, kan vi låta vara osagt. Det är svårt att hitta rättvisande jämförelser. I en serie inspelningar från olika biljettluckor i landet visade det sig att det förekom fler svordomar i de göteborgska luckorna, men det hänger förstås på vilka luckor man undersöker. Det förekom fler svordomar där man sålde hockeybiljetter än där man sålde teaterbiljetter.
Svordomarna hör till de stilbundna uttrycken i språket. De allra flesta har en uppfattning om när en svordom kan släppas fram, och när de inte ska förekomma. Dessa normer varierar från en situation till en annan, från en grupp till en annan och från en tid till en annan. Det är uppenbart att svordomar i offentliga sammanhang blivit mycket vanligare de senaste 50 åren.
I den schartauanska miljön på västkusten har svordomarnas tabubeläggning varit mycket stark. Hos en del har till och med avskedsfrasen adjö varit tabubelagd. Adjö har sitt ursprung i franskans à Dieu ’till Gud’, och detta har då tolkats som ett missbruk av Guds namn.
Styrkan i svordomsbruket varierar med harre javvlar i ena änden och adjö i den andra. De flesta hittar något lämpligt läge däremellan, men vi kommer aldrig att bli överens om vad som är lagom och lämpligt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
