Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Säger du Farsan eller Fåssan?

Lars-Gunnar Andersson mobiliserar GP-läsarna för att reda ut en påträngande göteborgsk språkfråga.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi behöver tala både med och om våra föräldrar, och vi gör det på olika sätt i olika landsändar. Få göteborgare säger far och mor till sina föräldrar; betydligt fler skåningar gör det.

I Göteborg har det dominerande mönstret varit att man sagt antingen mamma och pappa eller morsan och farsan.

Det finns också en social dimension i föräldratilltalet. Det fanns och finns, för att uttrycka det hela enkelt, fler morser och farser i arbetarfamiljerna än i medelklassfamiljerna.

För flera år sedan undersökte jag genom en enkät dels hur människor använde olika föräldratilltal, dels hur de värderade ord som mor, mamma och morsan; far, pappa och farsan.

De som aldrig sagt morsan och farsan till sina föräldrar tolkade ofta de här orden som hårda och respektlösa. De som använde dem vid tilltal, tyckte ofta att det var kamratliga och kärleksfulla ord. Det är egentligen inte så konstigt att vår användning av olika ord speglar hur vi uppfattar ordens betydelseassociationer. Den referentiella betydelsen är naturligtvis densamma; orden mor, mamma och morsan pekar helt enkelt ut samma individ. Det är den associativa och stilistiska betydelsen som skiljer orden åt.

Jag skulle vilja veta när du är född och i vilken stadsdel du bodde när du var runt 10–15 år, de år då dialekten brukar få fäste hos individen.

Ett ganska vanligt mönster hos dem som svarade på enkäten var att man använde mamma och pappa vid tilltal men morsan och farsan vid omtal, till exempel när man som tonåring pratade med sina kompisar. En sådan skillnad tyder rimligtvis på att man tolkar mamma och pappa som stilistiskt neutrala ord, medan morsan och farsan tolkas som vardagliga eller slangmässiga.

Ordet morsan har två tänkbara uttal: morsan eller mossan, i båda fallen med ett kort o-ljud som i ost och bonde. Att r kan falla framför s är en välkänd uttalsregel i göteborgskan: härs å tvärs blir häss å tväss.

Uttalet av farsan har knepigt nog fyra varianter: farsan, fassan, fårsan och fåssan. De båda varianterna fassan och fåssan förklaras på samma sätt som mossan: r stryks före s.

Det mest intressanta är växlingen mellan a- och å-uttal, alltså mellan fassan och fåssan, eller mellan farsan och fårsan. Mitt intryck är att a-uttalet som i farsan och fassan är det äldre och vanligare uttalet och att fårsan och fåssan började användas någon gång runt mitten på 1900-talet. Men jag kan ha fel, och jag har inte sett någon som uttalat sig i frågan.

Att ett kort a-ljud som i farsan kan få å-uttal som i fårsan är i sig inget konstigt. Det är samma fenomen som vi har i kallt/kållt, svart/svått, planka/plånka och banka/bånka. Variationen Kalle–Kålle är det mest kända exemplet.

Jag är övertygad om att jag har hört alla fyra uttalen, men jag är väldigt osäker på vem som sa vad. Var det skillnad på äldre och yngre, tjejer och killar och var det olika uttal i olika stadsdelar?

Detta är visserligen en språklig bagatell, men jag har svårt att få den ur skallen. Därför skulle det vara roligt att få lite respons från den del av läsekretsen som kan tänkas ha liknande; något udda, språkfunderingar. Jag skulle i så fall vilja veta när du är född och i vilken stadsdel du bodde när du var runt 10–15 år, de år då dialekten brukar få fäste hos individen. Är det en åldersskillnad mellan dem som sa farsan eller fassan och dem som sa fårsan eller fåssan, eller är det så att det är en stadsdelsskillnad mellan uttalen.

Svaren e-postar du till [email protected]

Över huvud taget är det här med stadsdelskillnader i göteborgskan ett outforskat och intressant fenomen. Jag har mött många människor som med emfas hävdar att man kunde höra skillnad på folk från olika stadsdelar. Alltså att det fanns olika stadsdelsdialekter. Varje gång har jag bett dem exemplifiera skillnaderna. Vilka språkdrag skilde en stadsdel från en annan? Ännu har jag inte fått ett enda exempel, vad det gäller uttal och grammatik, trots att jag säkert ställt frågan ett hundratal gånger. Det brukar bli svar som ”lite mer utpräglat” eller ”lite hårdare” på ett ställe än på ett annat. Inte heller har jag sett exempel på sådana skillnader i det som tidigare skrivits om göteborgska. Bortsett från ett enda exempel, och det är Bertil Björseths påstående från 1950-talet att det kunde heta pomp i östra men påmp i västra Göteborg. Samma variation skulle också kunna gälla blomster–blåmster, lomme–låmme ’ficka’ och en del andra ord med o/å-variation.

Däremot vet vi att det finns en del stadsdelsskillnader i det vardagliga ordförrådet. Ett övertygande exempel är ord för att gnida in snö i ansiktet. Ord som göra, gura, gira, sylta, môla och mula är fördelade på olika sätt mellan olika stadsdelar. Detta är det mest extrema exempel på stadsdelsvariation som jag hittat, vilket jag skrivit om i en tidigare spalt.

Men stadsdelsskillnader i uttal och grammatik har jag inte mött, så länge vi bortser från de sociala skillnaderna i språket. Att språkbruket skilde sig mellan Landala och Vasastan och mellan Lunden och Örgryte är en annan historia. Då handlar skillnaderna om sociolekter snarare än dialekter. Enkelt uttryckt: fler göteborgska språkdrag i Landala och Lunden än i Vasastan och Örgryte.

Men, som sagt, hur är det med variationen fassan–fåssan? Jag vet ju vad min farsa sa.