De flesta ungdomar använder slang. Som regel har de inte lärt sig denna av sina föräldrar, än mindre av sina lärare. Det är barn och ungdomar i kvarteret som sprider slangen. Orden går i arv från 15-åringar till 12-åringar och från 12-åringar till 9-åringar. På så vis förs slangen vidare.
För oss som växte upp på 50- och 60-talet var ord som följande självklara delar av både det aktiva och det passiva ordförrådet: bôdi ’hygglig’, dabb ’stryk’, dôna ’skjuta hårt’, gigga ’spotta’, hånka ’hänga bak’, kicket ’äppleskrott, det sista’, lôsa ’dra benen efter sig’, flô dej ’flytta på dig’, knô sej ’tränga sig före’, läska ’reta någons aptit’, måcklit ’avundsvärt’, môla ’äta det godaste’, najda ’dåligt’, parra ’hög fart’, plånta ’plånbok’, lalla ’hoppa på isflak’, popper ’fotbollsskor’, rôta ’tur’, skåbba ’skolka’, snajten ’polisen’, sylta ’gnida in snö i ansiktet’, tjacka ’sälja’, tjåmpi ’taskig’, ånk! ’suck!’ med flera.
Låt mig, för att undvika missförstånd, påpeka att alla dialektord inte är slang. Detta borde vara självklart, men ibland missuppfattas det hela. Följande ord är dialektala utan att vara slangmässiga: bamba ’barnbespisning’, dänka ’fukta tvätten inför strykning’, exmera ’uppskatta’, exter ’dumheter’, göra sönder ’ha sönder’, jämte ’bredvid’, käck ’trevlig, passande’, sicken/secken ’en sån’, tetig ’knepig’, tyken ’uppkäftig’, väck ’bort’ med flera.
De här dialektala orden lärde vi oss snarare av föräldrarna och andra vuxna än av kompisarna i kvarteret. Det var föräldrarna som sa ”Va e de där för exter”; det var inte vi som sa ”Ska vi hitta på lite exter”. Och 12-åringarna använde knappast orden dänka och käck när de talade med varandra.
Precis var gränsen mellan slang och vanlig dialekt går är inte självklart. Man kan definiera slang som språkanvändning som ligger på en stilistisk nivå under det neutrala språkets. Var man sedan drar den stilistiska gränsen varierar från person till person, från en familj till en annan. Och det varierar med tiden. Ordet tjej var starkt slangmässigt, nästan tabubelagt, för 80–90 år sedan. För 60 år sedan var det slang men inte speciellt fult. I dag är ordet närmast normalspråkligt, det används exempelvis i tidningstext.
Ett kriterium man kan använda för sig själv är att fundera över från vem man har lärt sig de olika orden. Ord som bôdi, dabb och dôna lärde jag mig av kompisar, medan bamba, dänka, exmera, exter och käck var ord som jag hörde hos de vuxna.
Jag tjackade tidningar varje söndagsmorgon; mina föräldrar sa säkert att jag sålde tidningar. Tjacka är ett bra exempel på dialektal slang. Samma ord finns i stockholmskan och dialekterna runt huvudstaden, men där är betydelsen ’köpa’. Bakgrunden är ordet tjack ’handelsvara’ från månsing, Västgötaknallarnas delvis hemliga språk. En handelsvara kan både köpas och säljas.
Senare har tjack använts i betydelsen ’narkotika’, också det en handelsvara, och tjacka betyder nog enbart ’knarka’ nuförtiden; ingen tjackar tidningar längre.
I göteborgskan och stockholmskan fick alltså verbet tjacka olika betydelser. Jag tvivlar på att något liknande skulle kunna hända i dag. Ungdomsspråket blir mer och mer strömlinjeformat över landet. I den nya medievärlden flyttar orden sig snabbt från öster till väster, från söder till norr. Riktningarna är medvetet valda. Stockholmskan i öster påverkar göteborgskan i väster mer än tvärtom. Men det finns enstaka undantag. Jag har hört stockholmare säga att det var fullknökat, och de uttalar ordet med vanligt ö-ljud, vilket låter stolligt i göteborgska öron. Det heter knôkat och inget annat.
Jag listade tjugotalet exempel på Göteborgsslang ovan. De som är födda på 40-talet behärskar nog alla de här orden. De som är födda på 70-talet använder kanske hälften av dem, och de som är födda 00-talet klarar i bästa fall en fjärdedel. Halveringstiden för den här lokala slangen har varit kort, en generation ungefär. Kanske har den varit ännu kortare.
Om vi vänder på perspektivet, kan vi fråga oss hur gamla de här dialektala slangorden är. En del av dem går att spåra till 1900-talets början och ibland längre tillbaks. Ofta sker det en betydelseförändring på vägen, vilket krånglar till tidsbestämningen. Ordet måcklit ’avundsvärt’ kommer från makligt ’bekvämt’ som i dialekter runt Göteborg kunnat uttalas måcklit. När betydelsen gled över från ’bekvämt’ till ’avundsvärt’, vet vi inte.
I andra fall är orden nyskapelser, till exempel bôditt ’hyggligt’. För mig som är född på sluttampen av 40-talet har ordet alltid varit självklart. För göteborgare födda ett par decennier tidigare är ordet ofta okänt.
Både Göteborgsdialekten och Göteborgsslangen är hotade i det moderna kommunikationssamhället. Talad och skriven svenska på alla tänkbara stilistiska nivåer erbjuds i överflöd på internet, i poddar och bloggar, på Youtube och Twitter. Förr var föräldrar och kompisar de dominerande språkliga förebilderna, numera har nätet lagt beslag på en stor del av den här rollen.
Gruppspråk har emellertid alltid funnits och kommer alltid att finnas. Vi markerar grupptillhörighet genom språket och diverse andra karakteristika i klädsel och uppträdande. Men den här grupptillhörigheten kommer inte att vara lika lokalbunden som förr.
Om traditionella dialekter och äldre slang var geografiskt begränsade till kvarteret, staden och landskapet, kan vi kanske möta en ny värld där språkgränserna dras i internetvärlden snarare än i den verkliga världen.
Göteborgsslangen hotas i dag både av nationell standardisering och språklig globalisering.
För den som tycker att den här utvecklingen verkar dyster är den enda strategin att använda göteborgskan, såväl dialekten som slangen. Många av de gamla orden har en konkretion som kan förkroppsliga minnen och erfarenheter. De betyder en del för oss.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
