Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sommarvy från E45:an, 169 mil lång, även kallad Inlandsvägen. Loppisskyltarna står där de står, de tomma butiksfönstren har varit tomma länge, ingen ser år det hållet, bilarna gasar på. Bild: Pia Naurin
Sommarvy från E45:an, 169 mil lång, även kallad Inlandsvägen. Loppisskyltarna står där de står, de tomma butiksfönstren har varit tomma länge, ingen ser år det hållet, bilarna gasar på. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Pandemin har rubbat min syn på tiden

Pia Naurin stannar i ögonblicken och ilar genom decennierna.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den stormen var en katastrof, sa Tommy från grannbyn som slog ängarna.

-Totalt åtta miljoner kubikmeter skog skadades.

- Och att det redan är sju år sedan? sa jag.

Hur mycket är sju år? Hur fort går tiden? Pandemin har rubbat min tidsuppfattning. Samma dag kan vara både för lång och för kort och ändå oöverskådlig.

Hon skrev boken under Salman Rushdie-striden, den som fick henne att lämna Svenska Akademien. Hon var under hårt tryck de åren, har hon sagt. Det trycket märks.

46 meter per sekund uppmättes på Blåhammaren då i december 2013. Stormen som hette Ivar for likt en tornado även över vår lilla skogsbit, som så tryggt inramat ägorna i alla år. De granar som står kvar avtecknar sig som svarta, trotsiga silhuetter mot kvällshimlen. Inemellan skymtar rotvältor, stenbumlingar, djupa gropar och avbrutna trädstammar. Rallarrosen, här kallad alamunken, sprider sig som ett förmildrande rosa skimmer över det trasiga, men den blommar tyvärr inte för jämnan.

Jämtland drabbades värst, konstaterade Tommy, som är den siste inom körbart avstånd som har traktor med slåtteraggregat. När han lägger av får vi gå med lien som grönavågarna gjorde: det bodde ett gäng förhoppningsfulla i byn ett par år på 80-talet, som levde ungefär som Stjärnbergskollektivet i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”, i alla fall som jag minns det.

Jag sträckläste boken när den kom 1993 och nu har jag sträcklyssnat på radioföljetongen. Uppläst av Rolf Lassgård blir berättelsen om möjligt ännu starkare. Kerstin Ekman formulerar sig suveränt inte bara om knottsvärmar och myrmarker, utan om allt det andra också, det smärtsamt allmänmänskliga; så är det att vara människa i kris.

Hon skrev boken under Salman Rushdie-striden, den som fick henne att lämna Svenska Akademien. Hon var under hårt tryck de åren, har hon sagt. Det trycket märks.

”Våra” grönavågare tog avstånd från tidens moderniteter. Skulle de kallas ”livsstilsemigranter” idag? Ordet finns. Det låter bestickande.

Några hade hucklen och långkjol och alla bar på någon sorts längtan efter något, eller bort från något. Och nu är de minst 35 år äldre, jag också, ”ty livet vänder inte tillbaka, och dröjer inte hos den dag som flytt,” som Khalil Gibran skrev.

Det avslagna höet får vissna på backen. I lagården bor numera bara svalor. I år är de särskilt många, säger vi varje år. Blixtsnabbt dyker de in i den trånga fyrkantsöppningen ovanför dörren och aldrig att någon krockar med väggen.

Lagren av svalskit växer ovanpå ratet vi impulsköpt på gårdsauktioner för 20 kronor lådan och ställt in och genast förträngt.

Rat betyder skräp.

Ratkärring kan det också heta.

Karantänstämning råder men loppisarna lever. Med oregelbundna mellanrum syns de handtextade skyltarna längs dikena utmed hela Inlandsvägen. Jag får lust att bromsa hårt varje gång jag ser en skylt och gå in och dokumentera. Vem säljer och vad, vem köper och varför, det finns hur många svar som helst, om frågorna bara ställs.

Ur ratets underdog-vinkel kan historiens lopp följas från då till nu, och om ratets framtid kan man bara spekulera.

Istället gasade jag på. De sista 10 milen mellan Östersund och Strömsund kunde ta en vecka på 1800-talet, jag tänkte på det förstås, och på att några nätter på gästgiveri fick räknas in i restiden. Sedan följde ångbåtsturen uppför Vattudalen om isen inte låg. Grusvägen byggdes som nödhjälpsarbete. Det var 1932, ett annat tufft krisår.
Och restid viktades annorlunda. Allt fick ta sin tid och man levde även under tiden. Det kan vara bra för rastlösa att komma ihåg särskilt nu.