Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ulf Sveningson
Bild: Ulf Sveningson

Kristian Wedel: På ubåtsdatorns tid

"Man känner sig som vore man jämngammal med Viktor Rydberg när man år 2020 berättar detta för storögda 28-åriga kolleger."

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag fyllde 49 år häromveckan. Jag har därmed blivit så gammal att jag är tillåten att berätta hur det var förr.

En kåsör skrev 1993 att han hade hittat ett stearinljus med en finsk julhälsning: Hyvää Joulua.

Jag sitter nu år 2020 och tänker mig hur han satt vid sin skrivmaskin för 27 år sedan och skulle stava till sin finska julhälsning.

Man började med att avlossa frågan rakt ut i luften.

Någon svarade att det kanske fanns ett finskt lexikon på korrekturet. Man gick till korrekturet. Det finska lexikonet saknade fraskonstruktioner. Finskan har fjorton kasus. Man bläddrade under stigande ursinne i lexikonet. Fanns det någon finsktalande person på redaktionen? Ja, sa någon, Kari har ju ett finskt efternamn och han bjöd i påskas på memma, efterrätten från helvetet, så han bör väl vara finsk. Men Kari kommer inte förrän på torsdag. Man drar sig till minnes en barndomskamrat som man inte har pratat med på tio år. Man ringer honom. Samtalet tar 32 minuter. Han bekräftar att god jul heter Hyvää Joulua, men framhåller att han inte vet hur det stavas.

Väl att märka: jag har ännu inte fyllt femtio år. Det kommer att bli värre. Jag räknar med att sitta med vitt helskägg i mitten av kretsen av unga beundrare.

Man satt år 1993 och skrev till slut i desperation: ”Vi fann ett stearinljus som önskade god jul på finska.”

Man känner sig som vore man jämngammal med Viktor Rydberg när man år 2020 berättar detta för storögda 28-åriga kolleger.

De tror mig inte. Jag förstår dem. Jag tror mig inte.

Jag ägnade en gång en vecka åt att försöka ta reda på om de meniga soldaterna i slaget vid Lützen hade helskägg.

Jag har arbetat på en tidningsredaktion som ägde en (1) dator, en enastående stånkande låda som hade suttit i en ubåt.

Det är värt att notera: dessa berättelser, som är ofattbara för dagens 28-åringar, handlar trots allt om en tid då alla hyste uppfattningen att tidningsproduktionen var både datoriserad och hypereffektiv.

Och så ville man förstås bildsätta kåseriet om den finska julhälsningen med en snärtig bild av en finsk flagga.

Man gick till arkivet. Detta rymdes inte i GP-huset. Det låg i en grannfastighet. Man gick till arkivet och begärde arkivboxen ”Finland”. Där fanns 1 200 klipp och bilder från Finland. Det var Hiltunens Sibeliusmonument och Mannerheim och en meny från en bar på Sveaborg. En arkivarie berättade en mycket lång anekdot om en resa till Åland 1969. Det var något om en GP-medarbetare som hade druckit upp rakvattnet. Sedan mindes någon att Betty var nere häromveckan och hämtade en fint fotograferad finsk flagga. Detta foto hade ännu inte returnerats. Det kunde vara på väg tillbaka med internposten eller möjligen låg det kvar i reproavdelningens låda för utgående post.

Man avböjde en fjärde berättelse om åländskt rakvatten och gick till reproavdelningen och man hade faktiskt tur: där låg fotot. Utöver flaggan fanns en finsk ishockeyback på bilden. Man hittade en linjal och en fettkrita och ritade en beskärande rektangel runt flaggan. Man fyllde i en bildbeställningsblankett – datum, spaltantal, redaktionell avdelning. Man fastnade på rutan ”SV/4F”. Ty man visste inte om det finns fyrfärgsmöjlighet på morgondagens Världens gång-sida. Man gick en trappa ner till den tekniske redaktören Thomas som meddelade att den finska flaggan skulle bli svartvit. Man beställde bilden. Två timmar senare fick man en lågupplöst digital arbetskopia av den finska flaggan. En högupplöst version skulle ha fått datorn att krascha.

Och då har jag ännu inte berättat om när jag skulle skriva en stadsguide som angav öppettider på museer och vandrarhem och fick ringa åttio telefonsamtal för att klara korrekturet.

Eller den gång då jag försökte få reda på kulören på 1700-talets ostindieresenärers kalsonger.

Väl att märka: jag har ännu inte fyllt femtio år. Det kommer att bli värre. Jag räknar med att sitta med vitt helskägg i mitten av kretsen av unga beundrare.

Beundrare är nog inte riktigt rätt ord. De kommer att betrakta mig med samma vördnadsfulla intresse som tillkommer en intressant och åldrig orangutang.