Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det gäller bara att inte tappa huvudet. Och att knata på ett tag till. Som Vera Lynn uttryckte det …we´ll meet again - don´t know where, dont´t know when… sök på youtube. Bild: Pia Naurin
Det gäller bara att inte tappa huvudet. Och att knata på ett tag till. Som Vera Lynn uttryckte det …we´ll meet again - don´t know where, dont´t know when… sök på youtube. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Nu kraschar kramkulturen

90-plussaren drottning Elizabeth valde att citera andra världskrigets största hit, ”We'll meet again.” Den låten har allt.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag bakar bara en halv sats för att de inte ska bli för många, därpå bakar jag en halv sats till, som en sorts överlevnadsstrategi, ännu inte utvärderad. Det kommer sen – i det ”efteråt” då allt ska genomlysas, ansvar utkrävas och hetsätning av havrekakor problematiseras,.

På det ett Shakespeare-citat.

”Månn´ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar eller ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens.”

Vapnet kan heta smör, socker, havregryn. Slå gärna på havre på nätet. Man blir förvånad, så nyttigt är det - och när debaclet är över och kakorna slut, aldrig mer en havrekaka.

Det är vanligt att kommentatorer letar citat i världslitteraturen när orden tryter. Och det gör de, orden tryter.

Men Shakespeare är aldrig fel.

En ledare i en morgontidning inleddes med Hamlets: ”så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”.

”Hoppas kan vi”, löd slutraden, som en sorts sammanfattning av en för övrigt försumbar text.

En annan hittade orden i Psaltaren: ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, och en tid för död.”

Texten avrundades med följande just nu ovanligt sanna tänkvärdhet:

”Att taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid”.

Psaltaren fångade nuläget redan för flera tusen år sedan.

Vi måste avhålla oss.

En följd av detta kan bli att vår tids kramkultur kraschar.

Risken (möjligheten) att vi även efter farsotens bedarrande låter bli att krama folk vi knappt känner, är överhängande. Vi blir avvanda. Vi kan gilla varandra ändå.

Ett diffust minne från en möblerad hall hemma hos ett värdfolk dök upp: det var förr i tiden, och det var i just den hallen jag insåg att alla nu måste hälsningskrama alla, jag med, för att inte verka eljest.

Allteftersom lärde jag mig att kindpussas på Gert Wingårdh-vis, se Husdrömmar, SVTplay. Så kan man hälsa på vem man än möter som vore hon den bästa vännen, om inte någonsin, så åtminstone den dagen.

I mitt föräldrahem kramades det sällan. När pappa såg min förstfödde på BB blev han alldeles tårögd, och jag blev tårögd för att han blev det, det blev till ett fint minne. För övrigt visade vi stor behärskning.

Någon sa när jag talade om detta: men jag älskar ju att kramas. På det kan man inget invända. För vem är den som säger: jag vill ändå inte krama alla, vem är hon annat än en stackare.

Planen var att runda av med Cicero (106- 43 f.Kr). Han har skrivit en betraktelse med den smärtsamt aktuella titeln ”Om ålderdom” och borde veta en del om sakernas tillstånd, tänkte jag. Det visade sig att han refererade bara till män, män och ännu fler män, på ett för en kvinnlig läsare rätt provocerande vis.

Det vore bra om själen överlevde kroppen, var väl ungefär vad han kom fram till. Det är det många som tycker. Cicero föreställde sig att hans själ i så fall skulle förenas med andra stora mäns själar, ingen vet hur det gick med det.

Svenska Dagbladet hittade Kurt Tucholsky (1890-1935). Det var i söndags. Det gällde Spanska sjukan:

”Vad smyger genom alla krigförande länder

Vad infekterar en och en i sänder

Såväl i skyttegrav som i slott?

Vem tog hit det?

Vad är det för nåt?”

90-plussaren drottning Elizabeth valde istället att citera andra världskrigets största hit, ”We´ll meet again.” Den låten har allt. Man blir alldeles tårögd? Jag blir det i alla fall.