Neunundneunzig Luftballons skrevs som en betraktelse över det kalla kriget av västtyskarna Uwe Fahrenkrog-Petersen och Carlo Karges. Karges hade varit på en Stoneskonsert med ett ballongsläpp och sett ballongerna driva in över Östberlin och gick hem och skrev en sång om det. Den sjöngs in av Nena. Den blev etta i Västtyskland 1983 och tvåa på Billboardlistan i USA året därpå – fast den var på tyska.
Jag mindes den när jag själv skulle flyga ballong.
Det var bröderna Montgolfier som flög den första bemannade ballongen. Eller nej, de flög inte. Inte själva, andra fick riskera livet i deras ballonger. Det var i september 1783 som ett får, en anka och en tupp gjorde den första ballonguppstigningen med passagerare. Ankor och tuppar hade väl flugit förut, men det var sannolikt det första flygande fåret. De startade i Versailles, och beundrades av bland andra Ludvig XIV, Marie-Antoinette och Benjamin Franklin. De färdades åtta kilometer, flygningen varade i åtta minuter, alla passagerarna överlevde.
I oktober samma år skedde den första uppstigningen med en människa. En frivillig, François Pilátre de Rozier, steg i en ballong fastgjord vid marken till en höjd av 26 meter.
Och tillsammans med markis François Laurent d’Arlandes (Arlanda!) svävade han i november upp till en höjd av tusen meter. De startade i Boulogneskogen och landade nio kilometer bort efter 25 minuter. Båda François kom ner välbehållna.
De första ballongerna var varmluftsballonger. De ersattes snart av gasballonger, eftersom uppvärmningen av luften var svår att få till.
Den första flygningen över Engelska kanalen företogs av en gasballong 1785. Men gasballonger läckte och kunde inte fyllas på med mera lyftkraft som varmluftsballongerna.
Ingenjör Andrée hade en fix idé: att flyga ballong över nordpolen. Då hade det gått mer än hundra år sedan de första ballongflygningarna. Vätgasballongerna var fulländade. De sades kunna hålla sig svävande i månader. Det borde vara en enkel sak att lyfta från Svalbard och flyga över polen och landa i Nordamerika.
Han köpte en ballong i Frankrike och flög land och rike runt. Han experimenterade med släplinor, som enligt hans mening, skulle göra ballongen i någon mån styrbar. Han lät bygga ett ballonghus vid Johannesplatsen i Göteborg. Det skulle monteras ner och tas med till Arktis för att skydda ballongen från blåsten i väntan på rätt vind inför nordpolsfärden.
Han flög från Göteborg till Gotland, men trodde att han under hela flygningen befann sig över fast land, ty det var mulet.
År 1896 gav sig expeditionen från Göteborg till Danskön vid Svalbard. Det var Andrée, Strindberg och Ekholm. De byggde upp ballonghuset igen, tillverkade vätgas, fyllde ballongen och väntade hela sommaren på annat än nordliga vindar. Förgäves.
Under tiden lät Ekholm utföra mätningar av hur mycket ballongen läckte. Han kom fram till att den bara kunde hålla sig svävande i 17 dagar. Och det trots att Andrée lät fylla på gas i smyg. Expeditionen återvände till Göteborg.
Även om Andrée nu hade mera insikt om det riskabla i företaget kunde han inte backa; han hade fått pengar av Vetenskapsakademien, av Oskar II, av Oscar Dickson, av många andra Oskar. Han hade talat vitt och brett med tidningarna. Även om han insåg att skeptikern Ekholm hade rätt så måste han flyga.
Men han flög inte länge den 11 juli 1897, när han och Strindberg och ersättaren för Ekholm, Frænkel, äntligen lyfte mot nordpolen. Men ballongen steg inte utan släpade i vattnet, släplinorna skruvade ur sig, de slängde ut ballast; sand, mat och utrustning, flög i tio timmar, därpå släpades ballongen över isen i 41 timmar och sedan tog det stopp. De gick över isen i två månader och nådde Vitön i början av oktober. Där dog de ganska snart. De hade färdats i en halvcirkel runt norra Svalbard.
Som 50-årspresent salade släkt och vänner ihop till en ballongflygning åt mig. På den tiden var luftballonger en vanlig syn på Göteborgs horisont stilla sommarkvällar. Men ballongflygning är omständligt, och jag förmodar att det är därför ballongerna numera är sällsynta.
Världen under oss blev välordnad, snäll, i detta leksakslandskap kunde ingenting ont hända.
Liksom för Andrée fick mitt första flygförsök ställas in. Vi samlades vid Plikta i Slottsskogen, men vinden var hård och östlig, och vi ville inte hamna i Danmark.
Det andra försöket skedde på Stenkullens industriområde.
Jag nynnade på Neunundneunzig Luftballons, jag var nog lite nervös.
Ballongen fylldes. Vi passagerare, tre inalles, och piloten klev ombord. Han var en erfaren ballongflygare, men hade glömt en detalj. Gasbrännaren dånade.
Det var inte som att lyfta med en flygmaskin, som skakar och far fram med en förfärande hastighet och till synes på väg mot fördärvet. Nej, ballongen bara steg, marken sjönk lugnt undan, vänner och bekanta blev små, vi lyfte utan åthävor. Det var sällsamt.
Världen under oss blev välordnad, snäll, i detta leksakslandskap kunde ingenting ont hända.
Vi nådde vår flyghöjd, några hundra meter över marken, gasbrännaren stängdes av. Vi färdades lika fort som vinden, i ballongkorgen var det vindstilla. Vi svävade över Stenkullen, till vänster skymtade vårt hus, vi fortsatt över E20, in över Härskogens berg och sjöar. I en av dem låg en båt, vi hörde människorna i den tala med varandra. Jag ropade ner till dem och undrade om de fått något. Ja, abborrar!
Vi hade startat i kvällningen. När det började skymma letade piloten efter landningsplats, men vi befann oss över skog. Sverige innehåller en myckenhet av skog. Det började bli dunkelt. Bara skog. Det började se mörkt ut.
Då bredde en äng ut sig på andra sidan en väg.
Ängen var liten och avgränsades av en elledning och en trädridå längs en å. Piloten högg tag i linan som öppnade ballonghöljet och drog. Vi sjönk. Men han hade glömt en detalj: handskarna. Linan löpte ut i händerna på honom, och flådde skinnet av handflatorna, men han höll i, och vi dunsade i backen, några tiotal meter från elledningen. Hans händer såg förskräckliga ut.
Jag vet inte vad som hänt om han släppt taget, men anar att det inte varit bra.
En bil och hämtade oss. Det tog en evig tid att få korgen och ballonghöljet på släpkärran.
Jag blev markgreve av den platsen. Jag har ett diplom någonstans med namnet på stället.
Det var storslaget att flyga ballong.
Men jag skulle nog inte vilja göra om det.
