När Anders Gärderud vann OS-guld på 3000 meter hinder 1976 fick han frågan varför han inte sprang något ärevarv.
- Jag var trött, svarade Gärderud kort.
Jag har alltid älskat det svaret. Inte nog med att killen vann guld, han satte också världsrekord. Klart han var trött.
Och Tommy Söderberg, minns ni honom? Förbundskapten i herrfotboll 1997-2004.
Efter en avgörande seger i en kvalmatch kring millennieskiftet travade ett tv-team fram till honom för en kommentar. Med en plågad min vände han bort ansiktet och satte upp en hand framför kameran, som om han var den jagade skurken i ett avsnitt av Uppdrag granskning.
Det där tomrummet uppstår för att alla ens tankar har varit inriktade på en enda sak. När målet plötsligt är uppfyllt finns ingenting kvar.
Söderberg är känd som en varm och öppen person, men den här gången pallade han inte att prata med medierna.
Och detta alltså efter en seger.
När man är framme vid målet, när man har uppnått sin dröm – då förväntar sig folk att man ska hoppa och studsa och smälla med champagnekorkar och skrika sig hes.
Men det är långtifrån alltid man reagerar så.
Gärderud representerar en saklig, nästan byråkratisk hållning till segern. Uppdraget slutfört, ärevarv icke nödvändigt.
Söderberg är däremot känslomänniska. Vi kan kalla det som vällde upp i honom för segerns stora tomhet. Triumfens mörka blues.
Det där tomrummet uppstår för att alla ens tankar har varit inriktade på en enda sak. När målet plötsligt är uppfyllt finns ingenting kvar. Det ekar tomt i sinnet, och i det tomrummet är det lätt hänt att en känsla av meningslöshet breder ut sig.
Jag skriver det här samma dag som min pappa och hans sambo har fått sin första vaccinationsspruta mot covid. Det är en enorm lättnad. Snart kan de förhoppningsvis ge sig ut i samhället igen, och både jag och andra kan hälsa på dem utan att behöva dricka kaffe utomhus i kylan, på behörigt avstånd från varandra.
Epidemin är inte över än, men vi börjar skymta slutet. I höst kan universiteten, teatrarna, krogarna och idrottsarenorna antagligen öppna igen, i någon form.
Och då ska vi fira, eller hur? Har vi inte drömt om den dagen i över ett år? Då ska vi äta varenda måltid på krogen, hångla vilt med främlingar och inte sitta hemma en enda kväll! Ja, vi ska till och med ägna oss åt sådana excesser som att stå riktigt nära folk i kassakön!
Vi kommer att vara euforiska varenda dag, inte sant?
Men vi människor är rätt olika till vår natur. Anspänningen har varit stor det senaste året.
Och som exemplen Gärderud och Söderberg visar: när anspänningen släpper vet man inte riktigt vilka känslor som ska bubblar upp.
Själv känner jag igen mig rätt mycket i Tommy Söderberg. Melankolin sipprar fram så fort den får chansen.
Nu menar jag inte att ta ifrån någon lättnaden och glädjen, verkligen inte. Och att det gick att få fram ett vaccin mot en ny sjukdom så snabbt är naturligtvis fantastiskt. Men om man märker att man inte orkar bli så glad som man tycker att man borde bli, så är det inget konstigt med det.
Hur som helst, om någon undrar varför jag inte beter mig som om jag stod på ett studentflak och firade min examen den dagen coviden är över, så vet jag vad jag ska svara:
- Jag är trött.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
