Våren och värmen är här, åtminstone ibland. Gruset har sopats undan, och cyklarna har kommit fram ur förråden; de cyklar som inte varit i gång hela året, vill säga.
Barnen ger sig ut på sina cyklar, en del på sina första tvåhjulingar. Det var ett stort steg att gå från trehjuling till tvåhjuling. Det hette inte att man fick en tvåhjuling utan snarare att man fick en ”riktig cykel”. En riktig cykel hade två hjul, kedja och broms.
Ungen kan omöjligt sitta på sadeln och nå ner till tramporna.
I dag är utbudet av små ”riktiga” cyklar stort, och många barn går flera steg på vägen mot vuxencykeln, ungefär som man byter till en större jacka. Förr var steget mot en vuxencykel eller en mellanstor cykel längre. Innan man fått den eftertraktade cykeln, hade de flesta redan lärt sig cykla. Ibland på kompisars cyklar, ibland på vuxencyklar.
Det finns en speciell göteborgsk term för hur ett barn hanterar en vuxencykel. Det heter att barnen kånkar. En tioåring kan kånka fram på en damcykel. Ungen kan omöjligt sitta på sadeln och nå ner till tramporna. Alltså får man stå på tramporna, vilket innebär att kroppen rör sig upp och ner för varje tramptag.
Att kånka på en herrcykel är mer avancerat. Då håller man ett ben under ramen, vilket inte bara betydde att kroppen åkte upp och ner utan också från sida till sida.
Ordet kånka finns i dagens ordböcker med betydelsen ’mödosamt bära’. Man kan kånka uppför trapporna med ett par tunga matkassar. En rimlig tanke är att det är det mödosamma sättet att ta sig fram som förts över från bärandet till cyklandet. Det handlar i båda fallen om förflyttning och ett ansträngt rörelsemönster – en rimlig betydelseutvidgning av kånka.
Det finns emellertid också en äldre och vidare betydelse av ordet kånka eller kanka (äldre uttal). Svenska Akademiens ordbok beskriver det med orden ”gunga upp och ned, guppa, skumpa, fara hit och dit, rida eller åka obekvämt”. Den betydelsebeskrivningen passar väldigt bra in på cykelkånkandet. Måhända levde den här äldre betydelsen av kånka kvar när barn började kånka på vuxencyklar, något som förmodligen inte skedde förrän på 1920-talet. Det var först på 1900-talet som cyklar blev vanliga.
Jag minns inte hur jag lärde mig cykla, men väl hur jag tillverkade en smattra. Det krävs ett stycke kartong, till exempel en bit tårtkartong på 10x15 cm. Sedan behövs det ett par klädnypor, eller kläklyker eller bara klyker. Kartongbiten ska fästas så att någon centimeter går in mot ekrarna, och så smäller det till lite varje gång en eker rör kartongbiten. En mer avancerad form av smattra kan åstadkommas genom att fästa ett snöre i kartongbiten och låta det regleras från styret. Man kan låtsas att man kör moped eller motorcykel.
Smattra är det ord som användes under flera decennier på 1900-talet i Göteborg. Någon annan beteckning för detta cykeltillbehör känner jag inte till. Om smattror hade sålts i butiker, så hade beteckningen etablerats. Principen är ju att allt som finns på en marknad heter något. Men smattran blev aldrig en produkt på marknaden.
Vem som skapade ordet smattra lär vi aldrig få veta, men att det har en ljudhärmande (onomatopoetisk) bakgrund är givet.
Vi tröttnade på våra smattrer när vi närmade oss tonåren. Det blev barnsligt. Ungefär lika barnsligt som att försöka låta som en moppemotor när man cyklade: ôôôônn–ôôôônn. Genom tonhöjd och frasering markerade man att man växlade. Såväl smattrerna som ônandet var begränsat till killarna – manligt kodat som det heter i dag.
Smattrerna är numera försvunna. Jag har inte sett eller hört någon på decennier. Man kunde ju tänka sig att någon ansvarskännande farfar skulle hjälpa sina barnbarn med en smattra. Så tycks emellertid inte vara fallet.
En annan dialektal cykelterm med onomatopoetisk bakgrund är paff. Man sa att däcket var paff eller pafft (båda formerna förekom). Då hade man fått punktering. Ordet punka kom nog inte in i göteborgskan förrän runt 1970, men nu är punka det vanliga uttrycket. Punka är förstås en förkortning av punktering, medan paff är ljudhärmande.
Att kånka på en vuxencykel och att tillverka en smattra hörde de tidiga barnaåren till. Tonåringar kånkade inte, däremot hånkade de. Om man själv hade cykel medan kompisen hade moped, kunde man hånka. Då höll man högerhanden på styret och vänsterhanden på kompisens axel. Så bar det av, och på det viset kunde cykeln få mopedfart utan att man behövde trampa. Det lockade, även om det inte var helt trafiksäkert.
Man kan fortfarande se ungdomar som hånkar, exempelvis efter en elmoppe. Det torde vara än mindre trafiksäkert i dag.
Ordet hånka används även i andra sammanhang, till exempel om att åka bak på en spårvagn. Sådant förekommer men bör definitivt undvikas. Att barn för många år sedan kunde hänga bak eller hånka på en hästkärra var inte lika riskfyllt.
Ordet hånka hänger ihop med både hank och hänga. Hank kan i göteborgskan användas i betydelsen ’hängeband’. En del kunde säga hånkebann eller hånkebånn i stället för hängeband. Det är alltså det där bandet i jackan som gör att vi kan hänga den på en krok. Uttalet är lätt att förklara. Korta a-ljud får ofta å-uttal i dialekten: planka/plånka, Kalle/Kålle och så vidare.
Ordet hank syftar även på de vidjeringar som fäster störarna i ett staketbygge. När man säger ”inom stadens hank och stör”, är det denna betydelse som avses.
Ordet hank är också kopplat till hänga, som för flera hundra år sedan hette hanga. Jämför med engelska och tyska, där det heter hang respektive hangen, eller de gamla tyska lånorden anhang och bihang.
Denna etymologiska bakgrund var oss obekant när vi hånkade efter kompisens moppe.
Barn på cykel är ett gott vårtecken, även om kånkande småungar och smattrande smattror saknas.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
