En vänlig dam ringde och sa: Ni kåsörer ser ju historier överallt.
Det där är ju helt fel. Jag ser nästan aldrig några historier. Jag missar dem alltid.
I torsdags morse var jag till exempel på Kungsportsplatsen.
Jag varnar er: Detta är alldeles poänglöst.
Jag skulle träffa en fotograf på Heden klockan halv tio. Jag satte mig på en uteservering vid Kungsportsplatsen. Det var låga trämöbler. Kaffet kom i pappmugg. Spårvagnar passerade.
Det var behagligt att sitta i morgondiset och se göteborgarna. Några rörde sig med nyvaccinerad spänst.
Kungsportsplatsen har myllrat sedan sommaren 1621. Bönder, skojare, köpmän och danskar har kommit dragande från söder.
Denna majmorgon 2021 kom en man på Kungsportsbron från söder.
Han avvek från andra morgongöteborgare i det att var klädd för fel klockslag. Han var tolv timmar fel. Han var klädd för 21.30 på Kungsportsplatsen. Han var solbränd. Han hade en stor brun resväska i handen. Väskan var förseglad med en rem. Den verkade tung, för han lutade lite i kroppen. Hans hår var ljust och lockigt och frisyren var liksom stel. Jag satt med min kaffekopp och undrade om det var en peruk.
Men framför allt var det hans tröja. Den hade en allmän prägel av lyckans gullgosse. Den satt aristokratiskt trångt på armarna. Den var perfekt. Det var en sådan kofta som kungens tvåstaviga vänner bär i Svensk Damtidning.
Framför allt var den neongul.
Det krävs självförtroende för att snedda över Kungsportsplatsen i en sådan tröja med sådan kulör.
Allt tydde också på att koftans bärare verkligen hade detta självförtroende. Han gick mitt på trottoaren med blicken frimodigt riktad mot en punkt som tyckte finnas en halvmeter snett över och framför hans eget huvud. Han verkade sval och fräsch och lycklig och framgångsrik. Väskans tyngd tycktes egentligen inte besvära honom. Han gick norrut på Östra Hamngatan.
Jag gick sedan till Heden och mötte fotografen och vi gick i grusblåsten och letade efter vinklar på Exercishuset och Dicksonska palatset. Och jag tänkte på den gamla historien om när Karl XV nån gång på det glada 1860-talet besökte baron Dickson. Kungen mulnade när han såg ridhästarna, lakejerna, vinkällaren och vattenklosetterna. Detta var bättre än det dragiga slottet i Stockholm, suckade han.
Håret spretade. Den gula tröjan hade en stor reva på högerarmen. Byxorna var jordiga.
Jag gick ett varv och kikade in genom de dammiga fönstren och tänkte på Karl XV.
Bredvid Exercishuset stod bussar som skulle rulla mot Kallebäck eller Lerum. I två bussar satt chaufförer vid ratten och åt smörgås. Jag betraktade en av dem. Han medförde en peppar- eller saltströare. Han pepprade (eller saltade) och avsmakade med höjda ögonbryn. Han ville ha den perfekta smörgåsen. Det skänker mig viss tilltro till mänskligheten när en lite rund sextioårs man med skägg sitter i en bussförarhytt klockan tio en torsdagförmiddag och strävar efter den perfekta smörgåsen.
Sedan gick jag en sväng till tidningen på Polhemsplatsen och fann att alla var arga på mig och vid pass klockan två stod jag i Brunnsparken och väntade på femmans spårvagn som skulle föra mig till Hisingen.
Där såg jag honom igen.
Den gula tröjan gick inte att ta miste på.
Han satt på en bänk. Han verkade vara om inte bruten så åtminstone oerhört utmattad. Han var blöt av svett. Håret spretade. Den gula tröjan hade en stor reva på högerarmen. Byxorna var jordiga. Han tittade med glasartad blick ner i trottoaren.
Väskan syntes inte till. I stället hade han en blå fiberkasse från Ikea och i denna låg något som antingen var ett kameraobjektiv eller en fågelkikare.
Något hade hänt honom mellan Kungsportsplatsen 9.30 och Brunnsparken 14.15.
Om dessa händelser vet jag alltså ingenting och ingenting har jag sett. Jag har missat allt.
Efter en stund reste han sig och lufsade in i Nordstan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
