Det är sista dagen i februari och jag står nästan med tårna i Sotens knallblå vatten. Det här är Fykans fiskeläge, längst ut på steniga Ramsvikslandet, en brutal kontrast till ekarna och ängarna vid Sotenkanalen bakom ryggen.
Tre vita hus, några röda bodar. En mänsklig parentes i det väldiga landskapet. Jag ser inga bryggor i viken, ändå anges Fykan som en rätt god natthamn i äldre Bohusböcker; men man måste komma in från norr, man måste se upp för bränningarna.
Det ser grunt ut, två svanar simmar behärskat fram och tillbaka. Det bryter och skummar i inloppet. Jag skulle aldrig våga mig in här med båten. Men jag letar inte natthamn idag. Jag är ute och jagar efter Mjölskär, fyren på Soten som bara kan anas här nere vid sjöbodarna.
Höga Sote bonde blockerar perspektivet. Vi måste komma runt berget för att kunna ta in hela panoramat. Min karta i mobilen visar att det finns en blå vandringsled som går längs kanten av berget, upp på midjan av Sote bonde.
Den första biten av leden är nästan omöjlig för Världens gångs fyrspanare. Det är som en kubistisk installation av vassa, kantiga block och stenar med raspig hud av styv sälta. Det finns ingen bra plats att sätta ner foten, vi får krypa och hasa oss fram. Inte ens skeppshunden hittar ett tryggt spår vid bondens svinhala stenfot.
Så är vi ändå uppe vid den sista blå markeringen. Det blåser kuling, ögonen tåras av vinden. Där framme ligger fyren Mjölskär på en kal, låg klippa. Det bryter över fyren. Det är bränningar och brott. Och det är skrämmande vackert. Mjölskärs fyr var värd besväret, allt snubblande, all svettig klättring.
Det är en bit kvar till kepsen på Sote bonde. Det är långt ner till vattnet. Sote bonde är nästan på metern lika hög som Muckle Flugga på Shetland, GPs månadsfyr i februari (Vg 21-02-02). Det går inte att tänka sig vågor som bryter över ett berg som det här, nästan sextio meter högt. Men det var så fyrvaktaren berättade om orkanen som dundrade in på Muckle Flugga år 1854: ”The sound of the wind was like thunder and the sea water came in upon us over the 200-foot rock.”
Den 10 januari 2015 registrerade SMHI en våg på 14,4 meter utanför Väderöarna, högsta vågen i Sverige. Det är nästan lika högt som fyrtornet på Mjölskär, som masten på en rätt stor Hallberg-Rassy, som den segelfria höjden under Skaftöbron.
Så där höll det på. Skepp som gick i kvav. Skepp som fick ligga och trycka på Buskären utanför Smögen och hoppas på en lucka i väderfönstret.
Det blir inga rekordvågor på Soten, men området räknas ändå som ett av de värsta i hela landet. Här finns brott, grundklackar, bränningar och skär. Sjöfartsverket gjorde nyligen en ny uppmätning av området väster om Mjölskär, kanske blir det en vågkraftspark här ute. Fanns det nya grund? Stämde djupmätningarna?
”Keep well off the Bohuslan Coast!” Så stod det i engelska seglingsanvisningar och det var väl Soten man tänkte på, en taggig svart kontur bara för skepp i en tid före fyrarna. Här har hundratals kända och okända skepp havererat i höststormar och vinterorkaner.
På Långebrottet kraschade finska barken ”Grålle” med prima timmer i lasten en höstdag år 1778. Det tyckte de fromma kustborna var rena beställningen eftersom man just höll på att bygga första kyrkan i Gravarne (orten som bytte namn till Kungshamn 1963, ingen ville bo i Gravarne, det namnet var för dystert).
Så där höll det på. Skepp som gick i kvav. Skepp som fick ligga och trycka på Buskären utanför Smögen och hoppas på en lucka i väderfönstret.
1883 satte man upp första fyren härute på Soten. Då kom ett monteringsfärdigt trähus med fyrlykta från ett snickeri på Första Långgatan Göteborg 1883 till Klövskär, som ligger ett kort stycke från Mjölskär. Klövskär, en plats med historia. Jag känner Taubeföljare som har Klövskär markerat på sjökortet med ett litet kryss. Det var ju här Evert Taubes pappa Gunnar var fyrmästare ett tag.
Jag tycker Klövskär ser hemsk ut i marssolen, sårig och kantig. Det är svårt att tänka sig en mer enslig plats att bo och arbeta på. Tog det timmar att ro in till Fykan? En halv dag att segla till Hunnebostrand? Men fyrmästare Taube verkar ha gillat läget på Klövskär, ön som är kapad i två bitar med en djup klyfta emellan.
Älskade Ess! Här ska du få lite Klöfskäriana, så börjar ett långt brev från Gunnar Taube till systern Esther. Brevet ärvde Evert Taube och nu återger han det i sin helhet i en av sina Västkustböcker.
Det handlar om livet på skäret, kärvt förstås. Hamn finns inte. Båtarna hänger och dinglar i sina kranar när det blåser hårt. Men trevliga människor kommer på besök. Det är postmästaren, pojkar och flickor från Fykan, bröderna från Ramsvik, folk från Hållö, det händer saker på Klövskär.
Han berättar också för sin syster att det finns en flicka på fyren ”som är stark att ro i båtar, kan även sticka strumpor, kokar ganska bra mat och syr en särk på 2 timmar”. Hon heter Julia Sofia Jacobsson. 1884 gifter hon sig med Gunnar. De flyttar till Vinga och Edvin Jacobsson blir fyrvaktare på Klövskär, ”en av mina riktiga morbröder”, skriver Evert Taube, ”en lång och senig man med näsa som Karl XIV Johan”. Sen var det nog minst en morbror till på Klövskär; gott om fyrfolk i Taubesläkten.
Klövskär skapade sin historia, men verkar ju ha varit ett livsfarligt ställe. Stormar tog med sig tjänstebåten, blåste nästan hus och folk i sjön i en novemberstorm 1920. Efter över femtio år ersattes träfyren av Mjölskärs stryktåliga betongfyr, månadens fyr i GP. Fyren som stått pall sedan 1936 på en av kustens mest extrema platser. En fyr som tål att tittas på.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
