Jag hörde på radio en diskussion om mirakel. Det finns en definition. Det är fantastiskt. Det är alltid någon som har skapat en definition, låt vara att alla inte alltid är intresserade av att använda den.
Ett mirakel är ett upphävande av naturlagarna i människans favör.
En sommardag år 1980 – antagligen i slutet av juli – blåste det frisk västlig vind vid Nös-Johannas kjortel, det vill säga i de grynniga vattnen strax öster om farleden ett par hundra meter norr om Mollösund.
I båten, en femton fots Bohusjulle, befann sig min farfar Amandus Hansson och dennes bror Alfred. Amandus var född år 1901, Alfred år 1899. De bar trenchcoat, kavaj, slipovrar, välputsade svarta läderskor och grönbruna engelska tweedkepsar. Flytvästar fanns inte i deras föreställningsvärld.
Den process som hade placerat Alfred och Amandus i en bohusjulle denna sommardag år 1980 – då jag och ett tiotal andra släktingar satt på strandklipporna under växlande hopp och förtvivlan – hade alltså noga räknat pågått i närmare 80 år.
Jag minns Amandus och Alfred som genuint godhjärtade människor, två magra och belästa bröder med fläckiga händer och manschettknappar och gräddvita skjortor. De serverade mig svag saft i höga grogglas.
Amandus och Alfred var barn av den stora sillperioden då dubbelhusen och balkongerna byggdes i det gamla Mollösund, då bankskutorna byttes mot rakstävade kuttrar från Grimsby, då vadlaget kunde balansera en båtshake i ett sillstäng utanför Edshultshall. Deras far (det vill säga min farfarsfar), sillhandlaren Martin Hansson, hade i tjugoårsåldern katapulterats in i denna sillperiod och byggt sitt dubbelhus och sitt salteri och i dess veranda satt sedermera Amandus och Alfred i min barndoms 1970- och 80-tal och betraktade genom fönstren skeptiskt gästhamnens plastskrov.
Alfred rökte emellanåt eftersinnande en liten spansk cigarill.
De var överens om att ingen längre kunde segla. År 1912 kunde människor segla i Mollösund. Konsten att segla, fastslog de, hade gått förlorad.
Jag minns Amandus och Alfred som genuint godhjärtade människor, två magra och belästa bröder med fläckiga händer och manschettknappar och gräddvita skjortor. De serverade mig svag saft i höga grogglas.
Denna dag i juli 1980 hade vi seglat ut i två packade båtar. Det var kusiner och farbröder om vartannat. Vi medförde matkorgar och cyklopögon och efter kaffet sa alltså Amandus och Alfred att vi andra för all del kunde sitta kvar på klipporna, de skulle bara ut och lustsegla med jullen en stund.
Det var efter detta ögonblick, har sedermera min far berättat för mig, som ingen återvändo längre fanns. Det var point of no return. Därefter krävdes ett mirakel.
Alfred och Amandus seglade ut ur viken på klyvaren och strax innan de slank ur gråbergens lä öglade de i spristaken i seglet från Syvertsens segelsömmeri och vi satt och tittade på dem. Jag var för ung för att förstå, men jag kände spänningen i luften för både min far och min farbror reste sig. De hade förstått för sent.
Det var inte lustsegling.
Det var en kamp mellan 1912 och 1980.
Vi tittade på Alfred och Amandus. De visste att vi tittade.
Alfred satt till rors. Öronlapparna från kepsen fladdrade. Sundet låg mörkblått, oljesvart, uppbrutet i zinkvitt, med vågor som fick mig att tänka på de flaskskepp med fönsterkitt kring bogen som jag hade sett på Hembygdsmuseet. De gjorde ett slag och seglade jullen hårt söderut. Spriseglets välvda rektangel låg utsträckt under Orusts blanka kakelhimmel.
Det som pågick var inte en seglats, utan ett slags besvärjelse, och eftersom det var omöjligt att segla ikapp år 1912 kunde det inte sluta på något annat sätt än att Alfred eller Amandus gick överbord.
Vi satt och väntade på den oundvikliga katastrofen. Vi kunde inget annat göra. Vi satt på blå båtkuddar och åt Mariekex. Något sa:
- Om gubbarna går överbord sjunker de som cementblock.
Jag var alltså nio år gammal denna sommardag år 1980. Jag är efteråt osäker på hur mycket jag förstod. Jag satt och tittade på det lilla nötskalet till julle som flög över vågorna, jag bar en blå badrock med ett broderat rött "K" och jag såg Alfreds lilla plåtcigarillask i picknickkorgen. Cigarillasken hade en fullriggare med bukiga segel på locket. Jag hörde min far säga säga:
- Milde tid.
Det talades sedan länge om detta, den enda tänkbara utgången bortom drunkning och död under denna julleseglats vid Nös-Johannas kjortel utanför Mollösund.
Det kan alltså vara 40 år sedan i sommar. Eller om jag har tagit miste på något år. Men jag vet att jag någon gång denna sommar år 2020 kommer att sitta på samma rödbruna klippor som jag satt på då, och när jag sluter ögonen kan jag se Alfred och Amandus – de svarta konturerna, de gestikulerande armarna, mastens främmande vassa vinkel över relingen, allhärjaren Dödens misslyckade fiskafänge. Och jag är fullt medveten om att denna med så ohyggligt fin precision inträffade händelse på ett nästan kusligt sätt överensstämmer med definitionen av ett mirakel – när en naturlag sätt ur spel i människans favör.
Ty Alfred och Amandus spräckte masten. Det var ett magnifikt brott, som ett stormfällt träd.
1980 års utrustning tålde inte 1912 års segling.
Det var en total triumf – den enda möjliga – för de män som hade varit barn på Oscar II:s tid.
Vi gick ut för motor och bogserade hem dem. De var på överdådigt gott humör.
På kvällen satt vi i verandan.
