Jag hade som mål att jag skulle simma mig igenom vintern, ni vet frikortet man får på jobbet. Ett något för stort armband med en okänd plomb på som öppnade tre dörrar in till damernas med samma säkerhet som till ett kärnkraftverk. Först spärrarna vid ingången, sedan dörren till omklädningsrummet och sist skåpet. Tyvärr inte med ansiktsigenkänning. Man ser väl olika ut med vått och torrt hår, så där fallerade tekniken.
Helst simmar jag utomhus. Naken ska tilläggas. Jag har kommit på att ett simtag motsvarar en meter. Jag måste alltså göra 40 vändor à 25 meter längs sjöbodarna för att komma upp i 1 000 meter. Eftersom jag lärt mig att man inte ska simma rakt ut i en sjö håller jag mig längs strandkanten, närmare bestämt längs den rad av sjöbodar som kantar vår sjö. Det känns OK så länge jag håller mig till dem, men när jag kommer fram till bron där bilarna och Stockholmståget kör förbi befinner jag mig plötsligt på offentlig plats. Det är ungefär som att gå på vägen helt naken. En osynlig gräns går vid den sista sjöboden och där vänder jag.
De eventuella muskler jag byggt upp genom simning tidigare har ersatts av ett daller som inte är nådigt.
En gång såg jag en man stå naken och grilla korv där och det gjorde mig illa till mods. Jag behöver inte säga varför.
Tusen meter varje torsdag i simhallen har varit en stadig vana varje vecka. Jag har kryssat mellan pensionärstiderna, skolklasserna och elitsimmarna som inte fått nog av att ta ett pass extra utom de två dagliga passen utan skvätt ner motionsbanan för oss andra med sitt fjärilssim och crawlande. Det har inte varit lätt, men mellan elva och halv ett brukar gå bra. Då har barnen gått till skolan för att äta sin blodpudding och elitsimmarna är väl hemma och smörjer sig, vad vet jag. Så i november blev det bom stopp. Relaxavdelningen och poolen glänste i sitt stilla mörker likt en skogstjärn, rena drömmen. Det här är inget att skoja om, det vet vi alla, men det har blivit så tyst. Biblioteket har stängt, lånetiden har förlängts till fem gångers omlån och de beställda böckerna lämnas i kassar vi bakdörren. Jag kan säga att samtliga böcker om dräkthistoria samt Montague Ullmans drömteori ”Drömmen löser problem” (1981) samt ”Drömtelepati” (1984) av Ullman, Krippner, och Vaugner ser ni inte förrän till sommaren. Det stilla prasslet av tidningar som läses av farbröder om morgnarna har upphört. Nerikes Allehanda och allt vad tidningarna heter. De läser sig igenom hela Sverige och måste vara de mest allmänbildade vi har.
Själv har jag fått gäddhäng. Det innebär, för det som inte vet, att underarmarna dinglar som påsar av skinn. De eventuella muskler jag byggt upp genom simning tidigare har ersatts av ett daller som inte är nådigt. Ett par minuter pendlar de hit och dit, en enkel puff räcker. Att bära ved hjälper inte, det snarare drar musklerna nedåt. Att bära veden på raka armar framåt vore möjligt men skulle se fånigt ut. Det flesta rörelser vi utför – bära matkassar, gå ut med sopor och så vidare – ger gorillaarmar, en sjukdom som vanligen drabbar kvinnor. Musarm är vanligare hos män. Det är över huvud taget mycket djur inblandade i våra vardagsskador: gorillor, möss och gäddor. Möjligen, när det gäller gäddhäng, skulle man kunna gå med armarna i simliknande rörelser med tunga böcker ovanpå händerna mellan rummen hemma, men då fick man å andra sidan inget gjort. Och varför heter det egentligen gäddhäng? Jag kan inte tänka mig något spänstigare än en välvuxen gädda. Öppningen av simhallen ligger förhoppningsvis mycket nära.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
