Det jag saknar mest i coronans tid är tågen. Eller rättare sagt: järnvägsstationerna. Tågen gör mig mest åksjuk. Jag äter runda beska tuggummin mot yrseln och i höjd med Vårgårda går jag till restaurangvagnen och köper en plastlåda med kyckling och curry och en lättöl och allting bara smakar runt och beskt.
Jag älskar att sitta på järnvägsstationer. Jag har suttit mig igenom europeiska järnvägsstationer. Alla består numera av glas och espressomaskiner. Men det finns regionala variationer.
I Oslo sitter man högt under taket och äter smörgåsar med remouladsås, medan en dammig högtalartratt meddelar att tåget till Stavanger är tre timmar försenat. Smörgåsarna är mycket norska och omöjliga att äta.
I Köpenhamn är Hovebanegården röd och dansk och där kunde man så sent som för tio år sedan gå in på ett kafé under vikingaslingor och å ena sidan betrakta svenskar som läste Politiken och drack OP till frukost och å andra sidan betrakta svenskar som läste Extra-Bladet och drack elefantöl. Inga andra kombinationer förekom.
I Helsingfors är Centralen sten och isgrön koppar. Det är något fientligt och kallt över brådskan under det himmelshöga taket. Jag var där en sensommardag och var nära att bli nedsprungen av en kvinna med längdåkningsskidor på axeln.
Han har ljus skjorta och väst. Kanske har han just vrängt en mässingsklocka ur västfickan.
De stora tyska järnvägsstationerna – Hamburg, Berlin eller München – är vita och välputsade och någonstans under fläkttrummor och plåtrör hänger keramiksejdlar och spinnrockar och kalvhuvuden och där sitter alltid en gubbe i golfbyxor och äter grå nürnbergerkorv. Han verkar ha suttit vid samma korv sedan 1954.
Centralstationen i Wien är ny och själlös som en tvål, men currywursten är bra.
I Krakow såg jag slottet Wawel och en medeltida klädeshall, men ingen järnvägsstation. På en bar satt en en svensk utrikeskorrespondent och berättade krakowska järnvägsvitsar. En av dem löd:
– Varför tar kulturlivet i Warszawa slut klockan 18.25. Då går sista tåget till Krakow.
Så jag antar att det finns en järnvägsstation.
Till Grand Central Station på Manhattan gick jag minst en gång i veckan och såg tågen rulla mot Poughkeepsie. Ibland gick jag ner i källaren och åt trekantiga kalkonsmörgåsar som smakade ull.
Göteborg är förstås min centralstation. Under nästan hela mitt yrkesliv har jag passerat Göteborgs central minst två gånger om dagen. Det är skenorna där barn jag lekt.
Jag vet att det är 364 steg från kompassrosens mitt till passagen mot Nils Ericsonsterminalen. På bänken vid boklådan sitter varje dag en man med mycket små glasögon. Vi har morsat på varandra i tjugo år, men jag vet inte vad han heter.
Ingen coronarestriktion har fått mig att känna mig mer avskuren från tillvaron än att jag har berövats Göteborgs centralstation.
I karantäntristessen tröstar jag mig med ett fotografi som jag fann i Göteborgs stadsmuseums coronasäkra digitala arkiv. Det är daterat 1858. Det är nog att ta i, men det skulle kunna vara första halvan av 1860-talet. Tågen har rullat genom banhallen. Intill spåren står en man som jag föreställer mig är stinsen. Han har ljus skjorta och väst. Kanske har han just vrängt en mässingsklocka ur västfickan. Om han är i 35-årsåldern kan han vara född sådär 1828.
Stinsen och jag tittar på varandra. Snart ska han skicka iväg tåget mot Jonsered, under en svart rökplym. Vi är båda en del av Göteborgs centralstations förflutna. Han är en av de första göteborgare som har fotograferats utomhus, kanske den allra första. I coronans tid räknar jag honom som min vän.
