Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ulf Sveningson
Bild: Ulf Sveningson

Lars Fritsch: Min intolerans

Jag växte upp i ett homogent och fördomsfullt samhälle, skriver Lars Fritsch.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är en misstänksam jävel. Man blir det när man är glutenintolerant. Får man i sig gluten får man tillbringa timmar på toaletten, och tarmluddet dör. Och tarmludd kan man inte vara utan.

Jag har varit intolerant mot mycket annat också. Men min fördomsfullhet har mildrats med åren.

Dessbättre har det blivit avantgarde att inte äta gluten, det gör att det finns mycket glutenfritt att välja på. Folk som inte är glutenintoleranta väljer dyrt glutenfritt, emedan de menar att gluten är ohälsosamt. Som somliga – desamma? – anser att mjölk och kött och socker och salt och smör och nästan allt annat också är.

Så är också tolerans ett förhärligat karaktärsdrag. Man skall vara vidsynt och tolerant, förlåtande. Intolerans däremot är ett förtalat karaktärsdrag. Det är förkastligt att inte acceptera det avvikande.

Man tittar skeptiskt på den glutenfria rätten som servitören ställer framför en. Lika illa är det när man kommer hem till folk. Värden säger: det här kan du äta Lars, det har vi gjort enkom för dig. Och det är man ju tacksam för, men har han verkligen tänkt på att reda såsen på majsena?

Och man läser noga det finstilta på alla förpackningar med mat man träffar på för första gången och funderar på att sätta i sig.

Kanske är det så med allt som är oss främmande. Vi vill noggrant läsa det finstilta innan vi befattar oss med det. Därav misstron mot den andre som inte är och gör som vi.

Den misstron kan vara orsaken till all denna intolerans.

Jag växte upp i ett homogent och fördomsfullt samhälle. Vi kallade svarta för negrer eller värre, romer för zigenare, resande för tattare och bögar för homofiler, samer för lappar. Den enda minoritet vi hade fördrag med var judar, eftersom vi var skyldiga dem det sedan vi fått veta om förintelsens fasor.

På femtiotalet var jag intolerant mot luffare, homofiler, zigenare, tattare, kommunister och i stort sett allt annat som var det minsta avvikande, scouter till exempel.

På den tiden hände det att zigenarna kom med hästar och vagnar och skraltiga gamla bilar och stora amerikanska dollargrin och slog läger på ängarna nedanför Hults ås i Askim. Då kom länsman för att köra bort dem, men de lät sig inte enkelt bortköras. De gjorde upp eldar som brann i natten och de drog omkring i bygden. Och vi låste alla dörrar och höll oss undan. Det gick rykten om hönor som försvunnit för Zackrissons och om en cykel som förflyktigats. I vilken mån hönors och cyklars sorti hade med zigenarna att göra framgick aldrig. Men eftersom det ryktades att de var skyldiga var det väl sant.

Zigenarna drog snart vidare.

Tattare var mera svårdefinierade, de kom inte i större skaror, slog inte läger nere på ängarna. De definierades genom att vara mörka i hyn och ha svart lockigt hår. Man blev lite förskräckt när man fick syn på någon som stämde in på det signalementet. Men jag hade aldrig närmare kontakt med någon tattare.

Jag var väl en elva, tolv år när jag fick syn på mitt livs första färgade person. Han var nog sjöman från främmande land och kom gående över Järntorget i slitna skor och svart kavajkostym och var förbluffande svart själv. Jag stirrade på honom som en kalv på en grönmålad dörr. (Tack Ingemar Unge.)

Med Martin Luther King och människorättsrörelsen blev vi alla medvetna om förtrycket av svarta i USA. Och vi menade att de var, och skulle behandlas, precis som vi själva, och än mer så blev det när det gick upp för oss hur bisarrt apartheidsystemet i Sydafrika var.

Homofiler kände jag inga, och i folktron framstod de som ljusskygga våldsmän som höll till i pissoarerna och parkernas tätaste buskage. Men när jag faktiskt träffat en, Bill Boyle, i vänkretsen i Winnipeg, framstod han som en ovanligt vänlig och rolig människa. Min syn på bögar förändrades. Kanske var de precis som vi andra, bara med en annorlunda inställning till det egna könet.

Så skulle man kunna se på alla människor med ett olikt sätt att vara eller med skild inställning till det ena eller det andra.

Jag har vid närmare eftertanke egentligen aldrig kommit i kontakt med särskilt många av dem som vi inte kallade svarta, samer, romer... Jag har levt i en vit bubbla och vet egentligen ingenting om folk som inte är som vi andra i bubblan. De är säkert snälla de flesta, men det finns nog elaka jävlar bland dem också.

Vi måste självklart tolerera alla sorters människor.

Så är också tolerans ett förhärligat karaktärsdrag. Man skall vara vidsynt och tolerant, förlåtande. Intolerans däremot är ett förtalat karaktärsdrag. Det är förkastligt att inte acceptera det avvikande.

Men man kan ju inte godta förtryck, mobbing, förnedring.

Det vi väljer av fri vilja, och som inte inkräktar på andras frihet, skall naturligtvis tolereras. Men det som vi tvingas till och som inkräktar på vår frihet och förorsakar skada – som gluten till exempel – skall vi inte tolerera.

Intolerans får vi inte tolerera. Därmed gör vi oss skyldiga till intolerans. Men det får vi ta.