Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lars-Gunnar Andersson: Måckla oss!

Lars-Gunnar Andersson om ett mycket avundsvärt göteborgskt ord.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Måcklit, typiskt göteborgskt

Måckli är ett flitigt använt adjektiv i göteborgskan. Det var vanligt förr, och det är vanligt i dag. Även barnen behärskar det. Den typiska användningen är i formen måcklit. Jag borde kanske skriva måckligt men g hörs i princip aldrig i formerna måckli, måcklia och måcklit.

Den bästa betydelsebeskrivningen är ’avundsvärd, avundsvärt’, och ett typiskt exempel är Va måcklit dom har de! Det betyder att de har det avundsvärt bra, kanske till och med oförtjänt bra.

Under första hälften av 1900-talet fick alltså mackli uttalet måckli. Därefter började ordet utvecklas åt flera olika håll.

Bakgrunden till ordet är det vanliga svenska adjektivet maklig ’långsam, bekväm av sig’. På bland annat västgötsk botten har vokalen förkortats, vilket ger uttalet mackli. I en västgötsk ordbok, Ordlistan. Språk i Sjuhärad – då och nu, hittar man macklit med betydelsen ’lättvindigt’.

Det är detta mackli som visar sig i göteborgskan. När Sven Schånberg gav ut sin Kals Odbok 1968 hade han med ordet mackli i just den stavningen. Han har följande att säga om ordet: ”Det är en mackli typ sa man på 20-talet om en person som hade det makligt, dvs. bra och bekvämt. Så småningom har odet med bibehållandet av betydelsen skridit över till uttalet mockli”.

Ordet mackli har alltså enligt den beskrivningen fått uttalet måckli för närmare hundra år sedan. Jag stavar ordet måckli snarare än mockli; det är ju ett a i botten.

Den här uttalsvariationen mellan a och å är vanlig i Göteborg. Standardexemplet är Kalle och Kålle, men vi har samma variation i kall/kåll, planka/plånka, kanten/kånten med flera ord. En uttalsförändring som mackli till måckli sker inte vid ett bestämt klockslag en bestämd dag utan det är något som stegvis pågår under flera år. Det är inte så att a plötsligt blir å utan det är en gradskillnad mellan de två vokalerna, och under lång tid kan det förekomma uttal som ligger någonstans mellan a och å. Det är tungans position i gommen och läpparnas rundning som åstadkommer skillnaderna i vokalljuden.

Det är svårt att i skrift beskriva de här mellanlägena. Möjligen kan de minnesgoda tänka på hur Roy och Roger avslutade sina program i serien Macken. Roy sa Hej då, Macken. Eller sa han Hej då, Måcken? Han hade nog ett uttal som en del av oss tolkar som a, andra som å. Nu talade inte Roy göteborgska utan snarare Trollhättedialekt, men min poäng är att det finns mellanlägen mellan a och å.

När detta sker i ett ord som vi aldrig ser i skrift, kan övergången bli permanent. Så blir det inte i banka/bånka. Vi ser banka i skrift, och därför lär vi oss att ordet ”egentligen” uttalas och skrivs banka. Ett ord som måckli ser vi däremot inte i skrift, och därför kan övergången fullbordas. Det är samma sak med hånka i betydelsen ’hänga bak’, till exempel när man på cykel får draghjälp av en mopedförsedd kompis. Hånka har sitt ursprung i hanka, men detta är en koppling som kräver specialkunskap.

Under första hälften av 1900-talet fick alltså mackli uttalet måckli. Därefter började ordet utvecklas åt flera olika håll. Den som hade det måcklit kallades för ett måckel. Ditt måckel! kunde man säga till den som hade det riktigt gott. Det här sättet att bilda personord med ändelsen -el är ovanligt, men det finns fler exempel, till exempel det nedsättande ordet äckel.

Personordet måckel är det jag minns från yngre år. Senare har jag hört måcklis (Din måcklis!) med den mycket vanliga ändelsen -is. På sina håll finns även varianten måcklo (Ditt måcklo!). Den formen är bildad med ändelsen -o, som visar sig i ett litet antal vardagliga ord; fyllo är det vanligaste.

Ett annat exempel är bello, som är ett personord skapat till verbet bella ’titta, kolla’. Undre början av 1900-talet hade bella en mer specialiserad betydelse, nämligen ’tjuvkika’ exempelvis på lättklädda medmänniskor eller älskande par. Substantivet bello kan bara användas om dem som bellar i den här mer specialiserade betydelsen. Ett bello är alltså en figur som smyger omkring och tjuvkikar. En elegant synonym till bello är voyeur, ett lånord från franska – ordet är finare än sysslan.

Vi har alltså adjektivet måckli med böjningar och substantiven måckel, måcklis och måcklo. Som om inte det vore nog, har göteborgskan dessutom utvecklat verbformen måckla. Man kan måckla någon, till exempel genom att demonstrativt och njutningsfullt äta sin glass. Det används då på samma sätt som verbet läska, när man läskar någon med något. Även läska hör till göteborgskans ordförråd.

Man kan också lätt avundsjukt eller ibland uppskattande säga Måckla dej!, och det har ungefär samma innebörd som Ditt måckel! Och man kan säga Måckla mej!, vilket betyder att man själv tycker att man har det gott, kanske till och med oförtjänt gott. Uttryck som måckla dej och måckla mej är förmodligen vanligare i dag än de var för 50 år sedan. Den bedömningen gör jag efter att ha undersökt texter på olika sociala forum på nätet, där det måcklas ganska flitigt. Det är inte i tidningstext man hittar måckla dej.

Sammanfattning: Det vanliga svenska adjektivet maklig har alltså via ett par uttalsförändringar först blivit det göteborgska måckli, som sedan legat till grund för substantivet måckel och verbet måckla med varianter.

Många dialektala uttryck är på väg att försvinna, men det gäller verkligen inte de här måckelorden. Vi måtte ha det rätt gott i Göteborg som har så många ord för det avundsvärda.

Måckla oss!