Det är då den kommer krypande, lövgetingbocken. Tänk er: fredag kväll, några blodiga möss och lösa svansar lite nonchalant strödda över äktamattan – katternas protest mot utebliven guldburk. Brasan är tänd, frosten glittrar i gräset och veden ligger i en hög torr stapel intill kaminen. Kan inte vara bättre. Det är då den kommer promenerande på den vita soffans kant, vårt okända kryp. Självsäkert, med små nätta steg och gulrandig som en geting. En fluga, någon slags borre eller i värsta fall stekel? Jag plockar fram Lilla fälthandboken om Insekter, detaljerade teckningar av 180 arter, beskrivningar av utseende, livsmiljö och beteende. I en ficka längst bak finns en liten inplastad översiktsplansch att ha i fickan under promenader. Varför? Varför denna ambition en fredagskväll när jag bara kunnat sitta vid elden och mysa? En obegriplig ambition som slår till mig som en slägga.
Infångandet skedde hårt och impulsivt. Vi satte ett dricksglas över och bar vårt fynd till badkaret där vi fotograferade den.
Jag hade tänkt att jag skulle lära mig olika fåglar i år, i alla fall fågelsång, eller kanske stjärnbilderna. Man får ha ett projekt varje år och så småningom blir man bildad. Så tänker jag. Det räcker inte med Karlavagnen, Lilla Björn och koltrast. Det får tydligen bli insekter i år. Jag bläddrar lite på måfå i boken, letar efter gul och svartrandiga kryp. Det är tydligen inte Åkersnylthumla, eller tysk geting, så kallad ”grälling”. I värsta fall tillhör krypet i soffan släktet rovsteklar, det var bara det jag ville utröna. Steklar lägger sina ägg inuti andra djur, ofta av moderns insamlade småspindlar, och kläcks till larver tills värddjuret, som det så vackert heter, helt ätits ur och förvandlats till ett tomt skal. Om vi fått steklar i huset vill jag veta det så att de inte ger sig på oss människor eller ännu värre katterna. Nu vet jag att det inte är så man bläddrar i en insektsbok, efter färg eller roliga namn, utan att det finns ett system, familjer. Jag upptäcker också att nästan alla är steklar, tysk geting inräknad.
Carl von Linné (1707-1778), vår kände vetenskapsman, systematiserade hela djur- och växtriket genom att räkna vingar och ben och ståndare och pistiller och delade in dem i korgblommiga och flockblommiga och så vidare. Detta publicerades i praktverket ”Systema Naturae” (1735). Man räknar alltså vingar. Ibland ben, även bakkroppar. Denna var tvåvingad, långsträckt med fem gula ränder på bakkroppen. Infångandet skedde hårt och impulsivt. Vi satte ett dricksglas över och bar vårt fynd till badkaret där vi fotograferade den. Man fotograferar allt nu som ni vet. Fotograferar först och tittar sedan. Inte tvärtom, som man gjorde på 1900-talet. Vi ser att ett av benen kommit i kläm, det ser inte bra ut. Det finns inget släkte fembeningar på planschen. Vingar verkar inte finnas heller men det syns som tur är inte så bra på fotot.
Av en god vän får vi reda på att man kan skicka in foton på djur för artbestämning till något som heter ”Fråga en biolog” vid ett av Sveriges universitet. Vi gör det genast. I kväll är det kraftfullt och impulsivt som gäller. Efter några veckor kommer svaret. Jag citerar från deras sida: ”En av våra läsare fick besök av en skalbagge i soffan. Det visade sig vara en lövgetingbock. ”Foto: Karin Flodhammar, kraftigt uppförstorat och suddigt. Sedan följer mitt något idylliserade brev, ord för ord, där jag utesluter händelsen med benet och även vingarna, och får det lugnande besked: ”Djuret har alldeles säkert följt med veden in och när ni nu släppt ut den tror jag sannolikheten är hög att den hittar en annan plats att övervintra tills vårvärmen kommer”.
Fotnot: Guldburk är benämningen på en lyxig paté för katter.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
