RolfAllan pratade man om med respekt på Chalmers Arkitekturutbildning 1979. Få hade sett honom. Ändå hade han varit inskriven vid sektionen sedan åtta fulla år redan vid det laget. Det hade något att göra med cortégen, sas det, i utbildningens absolut liksidiga korridorer. Där kunde bara den utmärkte arkitekten Akke Zimdal hitta. Han var son till den legendariske Helge Zimdal som också ritat huset, till båtnad för folkhälsan. Hur många kilometer per dag som tillryggalades där i onödan går inte ens att gissa. Alla gick fel. Det fanns inte ens olika färger i de fyra trapphusen. Och Helge hade sparat på ritpapperet genom att repetera rumsdispostionen så att inte bara trapphusen utan även bedömningssalar, ritsalar och uppehållsrum var identiska kopior av varandra. Inte konstigt att RolfAllan var borta. Förmodligen hade han gått bort sig i A-sektionens salar.
Så någonstans här höll förmodligen RolfAllan till, trodde vi.
Men ännu hade jag inte sett RolfAllan mer än på avstånd. Han hade ett stort profetskägg och uppträdde alltid i snickarskjorta.
Inget kunde vara felaktigare. Det här var studierektor Håkan Esbjörnssons lokus. Han gav en ovärderlig grund att stå på, samt lärde oss uppskatta fickljummen umgängesdryck. Och hur man parkerar dåligt. Prefekterna återfanns på institutionsrummen, vilka de ogärna lämnade, när de inte praktiserade på sina egna kontor. Vilket var en välsignelse för Göteborgs arkitektutbildning. Rent akademisk personal kan underminera ”hands-on” vilket är ett avgörande moment i all byggnation. Att många av dem dessutom var berömdheter, som hovarkitekt Jan Gezelius och Gert Wingårdh, gjorde icke saken sämre.
Andra lärare var mer politrukbetonade och syntes helst på schemalagda spontana stormöten. Och ställde till med lägerskolor med uteslutande vegetarisk matsedel. Visst destilleras starkvaror från växtriket och kan räknas som vegankost? Till denna dryck förtärdes linssoppa. Hälften av chalmeristerna hade en daglig spis på Restaurang Kambo längst ned på spetsen av Kommendantsängen och serverade vitlöksosande (!) Kinamat för tolv spänn kuvertet. Alla rätterna hette olika men smakade likadant.
Icke heller på lägerskolan fanns det någon RolfAllan. Var i himmelska fridens torg (branschuttryck) höll han hus?
En vacker dag blev vi inbjudna av Arne Branzell som basade för visualiseringsteknik till något som kallades Studion. Detta var ett utrymme i källaren med en bioduk värdig gamla biograf Flamman. Vi hade fått en guidning där, vid introduktionen, innan vi vallades upp till plan två, där det skulle göras proletariatets ritarslavar av konstintresserade ungdomar. Så sade åtminstone de figurer som övervintrat från 1968 års studentrevolter. Här skulle vi dessutom läras upp till alkoholister av handledare med centraleuropeiskt ursprung.
Och så skulle vi göra praktik. Jag anlände till Arkitektstudion - inte oanmält, men utan inbjudan. Jag kom dit en eftermiddag i maj och stannade i någon månad. Björn Sahlqvist lärde mig allt om noggrannhet och lät mig hållas med uppritningsuppdrag. Och eftersom tilltaget lyckades gjorde jag om samma sak nästa vår hos Gert Wingårdh. Ingen vågade söka jobb hos Gert som redan då var halvgud och utställd på Modern Art i New York redan innan han fyllt trettio. Jag ringde en tisdag och meddelade att jag kommer klockan elva en torsdag med ritlinjal och carandachepenna. Eftersom jag gjorde en viss mikroskopisk nytta anställde han mig så småningom, av humanitära skäl, som praktikant, vilket innebar en rad fördelar. För det första betalade han en avtalsenlig lön. Dessutom bidrog anställningen till att skapa ett visst rykte om framgång kring min person. Jag tjänade mest av alla på ritsalen.
Följande vår erbjöds jag ett bokprojekt som inte gick att tacka nej till. Arkitekturen fick pausas en smula. Men eftersom Gert Wingårdhs tidigare samarbetspartner Anders Wilhelmson var mer en joint-venture kollega än anställd, uppbär jag ännu i denna dag anställningnummer ett (1) på Wingårdhs Arkitektkontor.
Men ännu hade jag inte sett RolfAllan mer än på avstånd. Han hade ett stort profetskägg och uppträdde alltid i snickarskjorta.
En dag under andra året blev vi nerbjudna i Studion, som vi kände till väl vid det här laget eftersom vi presenterade våra projekt här nere ibland. Jag framträdde själv alltid med signaturen till tv-serien Dallas pumpande i Studions respektingivande ljudanläggning. Det var mest för att irritera eventuella politruker. De riktiga lärarna som Hjertén, Björkman och Branzell - för att ta några av hedersknyfflarna ur högen - tog musiken med jämnmod.
Den här gången handlade det icke om arkitektur. Det visade sig att det fanns en Chalmersbaserad grupp som hette After Shave. De sjöng barbershop à capella.
Vi bara gapade inför det professionella framförandet. Och nu! Där!
I kanten av scenen, till hälften dold stod han.
- Dääär, väste min kompis.
- Vadå?
- Däääär, där är han! RolfAllan!!
Inte visste vi då att vi inte bara hade observerat RolfAllan utan också mött Galenskaparnas och After Shaves, scenarkitekt och scenograf samt affischkonstnär.
Jag berättade allt detta för RolfAllan här hemma en gång. Vi hördes senast bara ett par veckor före hans bortgång.
Han är saknad av många.
