Jag väntar på den allra första morgonbussen som ska gå 05.42, och blir glad när jag ser att andra redan står och väntar. På något sätt känns det mer sannolikt att bussen verkligen ska komma när vi är fler som ska med. Visst vet jag att massor av människor börjar sina jobb väldigt tidigt, men eftersom jag har ett tåg att passa är jag fånigt osäker på att just denna buss ska anlända. Väl på bussen iakttar jag ett litet barn som är fascinerad över hur vi tar oss fram i mörkret. ”Bussen svänger!” ropar flickan ivrigt, följt av ”Bussen stannar!” och ”Bussen åker!”. Jag avundas förmågan att uppleva världen på det viset.
Forskning från Uganda visar att schimpanser, när de blir äldre, prioriterar färre men gamla och nära vänner precis som vi människor.
Jag promenerar sista biten till Centralen medan staden motvilligt lyfter sina ögonlock i den mörka timmen. Det är något speciellt med städer tidigt på morgonen. Jag tänker på en liten stad i Provence som började på B, mer minns jag inte av namnet. Jag har inte lyckats hitta den på kartan. I B blev jag i alla fall avlämnad av mina vänner för några år sedan. De skulle vandra, något som mina vingliga fötter inte klarar så bra, så jag valde i att i stället promenera på måfå i den lilla staden, så liten att den nästan var en by. Ingenting var öppet så jag strosade bara på kullerstensgatorna i morgonsolen bland bougainvillea, katter och soptömmare. Eftersom byn var så liten, och dessutom omgärdad av en ringmur, kunde jag tillåta mig att gå vilse utan att riskera att komma bort. Det var som att befinna sig i en fransk sextiotalsfilm. Så småningom öppnade caféerna och magin försvann i takt med att nivån sjönk i den kopp café au lait jag drack vid ett vingligt bord med rutig duk.
Mina kamrater plockade upp mig. Hur viktigt det är att prioritera sina vänner lär man sig med åren. Forskning från Uganda visar att schimpanser, när de blir äldre, prioriterar färre men gamla och nära vänner precis som vi människor. Vi gör det för att vi förstår att vår tid är utmätt har man tänkt sig, men nu tror man med anledning av att schimpanserna gör likadant, att det kan bero på något nedärvt. Men tänk om det är tvärt om? Kanske förstår våra nära släktingar också de mycket väl att de inte kommer att leva för evigt och att man ska vara rädd om de vänner man har?
Jag pratar med exmaken i mobilen när jag är på gymet. Kanske talar jag en aning för högt. En kvinna utbrister i alla fall något om att hon minsann kommit dit för att träna och inte för att lyssna på mitt mobilprat. Jag säger något till exmaken om att det är en sur tant där som klagar på mig. Han tycker att jag ska hålla mig väl med folk. Jag är hård mot de hårda, som Fantomen, svarar jag. För säkerhets skull frågar jag sedan personalen, och får bekräftat att det är tillåtet att prata i mobil medan man tränar. Jag är ju inte riktigt så tuff som Fantomen ändå. Fantomen hade såklart svarat: ”Nej, det hade väl varit jävligt underligt om du gått på gym för att lyssna på andras samtal!”
En vecka senare är jag åter på väg i ottan genom staden. En uteliggare sover på bänken i busskuren med en fleecefilt över sig. Ett plastkasse med ägodelar nedanför. Han är förstås inte en uteliggare, han är en person. Ingen människa är uteliggare. På spårvagnshållplatsen nedanför backen träffar jag en lindrigt nykter man som bryter på amerikanska. ”Det är min dag idag” säger han och jag svarar att det var roligt att höra. Mannen frågar vad jag heter och jag svarar. Han vill bjuda på en snus och jag tackar vänligt nej. Jag försöker vara snäll mot de snälla. Precis när jag stiger på vagnen säger amerikanen ”Din dag kommer”. Och varför skulle han ha fel? Samtidigt går solen upp i provinsen. LISA
