Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Världens gångs sjösäck till jul räcker längre än tjugondag Knut. Bild: Britt-Marie Brovik
Världens gångs sjösäck till jul räcker längre än tjugondag Knut. Bild: Britt-Marie Brovik

John Brovik: Julens bästa båtböcker

John Brovik tipsar om saltstänkt läsning.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Med JAS-plan i lastrummet, tumstockens betydelse för framgångssagan Rassy, Litteraturvetarens folkbildning med Taube, den gåtfulle mannen på skäret och fighten om Folkbåten, allt samsas i Världens gångs julsäck som räcker längre än över tjugondag Knut.

På försättsbladet till Bengt Jörnstedts bok Båtbyggaren Christoph Rassy (Aqua Perla Förlag) finns en tumstock, utfälld som en triangel. ”Med en tumstock är allt möjligt” säger Christoph Rassy som tog tåget norrut till Sverige och Nötesund och fick en nästan osannolik karriär som båtbyggare och varvsägare.

Jag har alltid tyckt att en av höjdpunkterna på Öppet Varv på Ellös är den snitslade banan man kan ta genom Hallberg-Rassys varv, ett toppmodernt båtbyggeri med datorstyrda fräsar, lackmaskiner, mallar, lager av mahogny och teak. Det är härifrån de kommer, båtarna med den blåa linjen på fribordet, den skarpa grafiska signaturen som säger allt.

Gert Malmbergs rapport från resan med ”Tavastland” har en saklig tonträff och blir ett perfekt avstamp för en bred, initierad skildring av Svenska Orient Linien.

Hur lyckades han med att åstadkomma detta, grabben från Bayern som kom med en slipsten i ränseln till ett litet varv på Orust och fick jobb för 4.15 i timmen? Svaret levererar Bengt Jörnstedt i en linjär, kunskapsrik berättelse om en person med helt osannolik drivkraft, timing och fingertoppskänsla för hur man skapar en robust segelbåt för cruising i världsklass. Samtidigt får vi också en detaljrik bild av båtbyggeriets utveckling på Orust, hela vägen från Kungsviken till Ellös.

I närmast heltäckande Svenska Orient Linien Rederiet som överlevde (Breakwater) mönstrar författaren Gert Malmberg på rederiets M/S ”Tavastland” tillsammans med illustratören Ulf Sveningson. ”Tavastland” går med frakter från Stora Enso ”som en buss fram och tillbaka mellan Lübeck och norra Bottenviken”.

Det här är ett modernt fartyg i högsta isklass, 1 A Super, som klarar sig rätt väl i isen. ”Tavastland” tuffar på utan större dramatik, besättningen är samkörd och maskinrummet har en miljö som hämtad från ett kärnkraftverk, rent som ett operationsrum.

Gert Malmbergs rapport från resan med ”Tavastland” har en saklig tonträff och blir ett perfekt avstamp för en bred, initierad skildring av Svenska Orient Linien, ett rederi som startade redan 1911 och som kom ut som en överlevare efter att ha funnits under olika rederiparaplyer under årens lopp (att sen en högst oväntad koppling mellan Orientlinjen och T S Eliots The Waste Land fick mig att läsa om dikten är förstås bara att tacka för).

I Malmbergs bok finns allt på bordet. Alla vackra fartyg, alla lasttyper, frakten av JAS-plan till Sydafrika, utvecklingen inom shipping i Sverige spetsad med all den dramatik som fanns under världskrigen där enskilda människoöden driver upp berättartempot.

Thomas Svensson och Sture Sundén fixerar Folkbåten i tid och rum med boken Hela folkets båt (Breakwater). Folkbåten blir en aspekt av Per Albin Hanssons stora folkhemsbygge, ett uttryck för funktionalismens ideologi, en sak i tiden som möter upp mot kravet på en enkel, billig och praktisk båt som folk kunde ha råd med.

Paralleller dras till Volvo Amazon, klassikern. Jag har haft några amazoner, men aldrig en folkbåt. Båda verkar rätt sällsynta idag och visst nyper det till lite extra i hjärtat när jag ser en välhållen amazon på parkeringen utanför ICA eller en folkbåt som forsar fram i Gullholme Halsar.

Amazoner och folkhem, huvudspåret i boken är ändå kartläggningen av Folkbåtens snåriga tillkomsthistoria. Vem skapade Folkbåten? Aktörerna beskrivs i helfigur, Sven Salén, Tord Sundén, Svenska Seglarförbundet, alla inblandade. Författarna visar ritningarna, går till källorna. Återger vittnesmålen, rättssaken och förlikningen där Tord Sundén till sist erkänns som konstruktör av Folkbåten, en av Sveriges mest älskade båttyper.

Petter Lindgrens Singer (Bonniers) presenterades vid utgivningen som en ”modern skärgårdsroman”. Jo, man tackar. Inte många nya skärgårdsromaner idag. En Folkbåt gör entré nästan direkt, ”en robust liten kryssare med ett F fasttråcklat i storseglets översta våd”.

Bilden av Folkbåten är något undanglidande. Precis som romanen i stort där inget är riktigt vad det verkar vara. En solitär figur i mörkblå uniform har vakten på Skrapan, ett litet skär i Stockholms skärgård bland trettio tusen öar. Han sköter fyren, skottar snö, spanar mot horisonten, läser i samma bok.

I fonden lurar pansarskeppet ”Tapperheten”, som går ”som en förnäm rubank över Östersjöns gröna vågsvall”, en fantastisk bild som sätter igång tankarna hos vem som helst som haft en hyvel i handen. Det här är en sammansatt bok där berättelsen om livet på skäret blir allt mer gåtfullt i skärningen mellan det strängt påtagliga och något annat.

Redan i inledningen av reportageboken På kryss med Taube (Breakwater) slår Taubespecialisten David Anthin fast: ”just ni behöver en kryss med Evert Taube.” Det är bara att hålla med. Nu väntar goda äventyr. Nu ger vi oss ut på en nyfiken, spänstig seglats i kölvattnet på Taubes båtar. In i alla berättelserna. In på varvet i Kungsviken, längs Smögens bryggor, Kostersundet…

Berättargreppet i boken är taget från Evert Taubes På kryss med Ellinor där personerna ombord döljer sig bakom olika identiteter: Skepparen, Gasten, Styrman, bredbenta sailors som kan ta en storm. Anthin hakar på, blir Litteraturvetaren. Seglarkamraten Martin Bagge blir Trubaduren. Det här är ett smart grepp som gör att författaren kan skildra seglingens alla bravader och bejublade framträdanden med en liten lätt blinkning. Vem är Don Quijote? Vem är Sancho Panza? Det där bjuder författaren på och lämnar över till läsaren att avgöra.

Evert Taubes koster ”Ellinor” var en tung, gaffelriggad sak, ”byggd för salta vågor”. Jag har sett en svartvit bild på båten med Taube i sittbrunnen, ”Ellinor” verkar rätt lik 124-åriga badgästseglaren ”Stella” som Världens gång berättat om tidigare (VG 200905). Breda gångbord, raka ruffsidor, stadig och trygg.

I På kryss med Taube seglar man den något nättare segelbåten ”Flory”. En 25 fots klassisk klinkbyggd koster, rätt redskap för radarparet Litteraturvetaren och Trubaduren som kommer farande ”med folkbildningens vind i seglen” för att ringa in Taubes liv och dikt på Västkusten.