Det sägs att utan missförstånd vore det meningslöst att prata med varandra, i vilket fall inte lika roligt. Hörde detta i ett program om den mänskliga rösten på radio. Tyvärr körde jag bil så jag kunde inte anteckna, men just detta kommer jag ihåg: utan missförstånd är det inte lika intressant att prata. Det kan handla om följdfrågor också, men ett missförstånd håller igång samtalet rejält tills båda parter är någorlunda ense. Är man helt sams från början finns inget att prata om. Schablonbilden för detta är det äkta paret i sina solstolar på en strand. De får hitta på en dialog om det mest uppenbara: där kommer en hund.
Ja, där kommer visst en hund.
Det verkar som det börjar regna.
Ja, nu kommer regnet.
Så håller det på. Ni känner säkert igen det.
Lite Bill och Bull över det hela.
Det finns inget som engagerar svenska folket så mycket som språkfrågor sägs det. Tio i topp på intresselistan alltså.
Följdfrågor kan liva upp ett samtal, i alla fall ge det lite stuns (snits, kläm, snärt, kraft, studs, fart, elegans, svung, knorr, piff) eller så avslöjar det något som ligger och skaver mellan parterna (svårighet, problem, motighet, hinder, krux, hake, aber, benighet, brydsamhet, irritationsmoment, knäckfråga, stötesten). I båda fallen för de parterna närmare varandra. Ett litet gräl piggar upp. Som ni förstår hade jag tänkt skriva ett kåseri om svenska synonymer, men drunknade i själva projektet. Det ska ni vara glada för.
Det sägs att svenskan är ett ordfattigt språk. Engelskan har olika ord för samma sak men med en liten förskjutning åt något håll, alltså är det ett rikare språk. Fel. Detta skall hädanefter bliva min förargelseklippa, att reta sig på felaktiga påståenden.
Det finns inget som engagerar svenska folket så mycket som språkfrågor sägs det. Tio i topp på intresselistan alltså.
Vad är rätt och fel? Kan man verkligen säga så? Min make och jag tvistar om böjningen av ordet skjuva, det vill säga putta framför sig.
Heter det skjuva, skjöv, skjuvit eller skjuva, skjövde, skjövt? Vem av oss har rätt?
Säkert inskickat av den ene av parterna som vill slå den andre i huvudet med den.
Eller denna, min favorit: ”Tack för att du åker tillsammans”.
Hur många gånger har man inte hört detta på pendeltåget till Göteborg? Vilka du? Vilka tillsammans? Jag och jag?
Jag skrev till Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska, ämnesexpert i radioprogrammet ”Språket” samt krönikör och språkexpert i ”Språkspalten” i denna tidning. Detta var min fråga:
Jag åker Alingsåspendeln varje dag. I högtalarna ropas denna fras ut:
”Tack för att du reser tillsammans”. Ordet tillsammans kan ju inte syfta bakåt på ett ”du” som subjekt. Jag anser att det borde heta ”Tack för att ni reser tillsammans”. Plural alltså. Det känns som om det handlar om reciproka pronomen eller liknande.
(Där fick jag till det).
Fel. Han skrev att han uppfattade frasen som en reklamslogan när han såg den för första gången för en packe år sedan och att det då var ett medvetet grammatikfel för att läsaren skulle haja till. Han tyckte det var rätt lyckat. Förlåt Lars-Gunnar för att jag återger detta ur ditt mail. Sedan följde en avancerad förklaring som mynnade ut i att orden ”tillsammans” och ”varandra” var de enda reciproka pronomen som finns i svenskan. Tack. Jag kan inte säga att mitt intresse för språkvårdsfrågor slocknade, det vore hemskt, snarare att jag bytte nivå till något mer närliggande, det vill säga Alingsås. När det gäller att prata med varandra föredrar jag det västgötska ”baala”. ”Här sitter i och baalar pöjka”. Väldigt bra ord: baala. Jag kör det rakt över hela linjen. Baala.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
